Efter en lång och varm bilfärd hade hon kommit fram till lägret i Kubbum, sydväst om Nyala i Janub Darfur i södra Sudan. Redan första dagen kämpade hon tillsammans med Jane och mannen som kallades Grey, för att hjälpa offren från Janjawids räder.
På natten vaknade Penelope av att tre tonårspojkar som tillhörde milisen skrek på arabiska att de skulle döda slavar. De gick mitt på gatan och en av dem hade en revolver i handen. Penelope stod i fönstret och blickade ut på dem när de plötsligt gick fram och sköt en gammal man som grillade sötpotatis.
Pojkarna gick ut på gatan, såg sig om, pekade och fortsatte rakt mot den bostadsbarack där Penelope och Jane bodde. Penelope höll andan medan hon hörde dem klampa runt på verandan och prata uppjagat med varandra.
Plötsligt sparkade de in dörren till baracken och kom in i korridoren. Penelope låg blickstilla gömd under sängen och bad Fader vår tyst för sig själv. Möbler välte, slog i golvet, sparkades sönder. Sedan hördes pojkarna ute på gatan igen. En av dem skrattade och ropade att slavarna skulle dö. Penelope kröp fram och ställde sig i fönstret igen. Pojkarna hade tagit Jane, de släpade ut henne i håret och slängde ned henne mitt på gatan. Dörren till den andra bostadsbaracken vid vägen slogs upp och Grey kom ut med en machete i handen. Den smale pojken gick honom till mötes. Grey var kanske trettio centimeter längre än pojken och kraftig över axlarna.
– Vad vill ni? frågade Grey.
Hans ansikte var allvarligt och blankt av svett.
Den smale pojken svarade inte på hans fråga, han lyfte bara revolvern och sköt honom i magen. Knallen ekade mellan husen. Grey rasade snubblande bakåt, föll på rygg, försökte komma upp, men låg sedan stilla med handen om magen.
– En död fur, ropade en av de andra pojkarna som höll fast Jane i håret.
Den andra pojken tvingade isär hennes lår. Hon kämpade emot och talade oavbrutet med dem med hård, lugn röst. Grey ropade något till pojkarna. Den smale pojken med revolvern återvände till honom, skrek åt honom, pressade revolverns mynning mot hans panna och tryckte av. Den klickade, han tryckte av igen och tryckte av, men revolvern var tom, den klickade sex gånger. En liten tvekan uppstod på gatan och sedan öppnades dörrar i andra baracker och afrikanska kvinnor kom ut. Tonåringarna släppte Jane och började springa. Penelope såg fem kvinnor jaga efter dem. Hon slet åt sig filten på sängen, låste upp dörren, rusade genom korridoren och ut på gatan. Hon sprang fram till Jane och svepte filten om henne, hjälpte henne upp.
– Gå in med dig, sa Jane. De kan komma tillbaka med mer ammunition, du får inte vara här ute …
Hela natten och morgonen stod Jane vid operationsbordet. Först klockan tio på morgonen gick hon och la sig i sin säng i baracken. Hon var då säker på att hon hade räddat Greys liv. Framåt kvällen arbetade hon som vanligt och dagen efter hade rutinerna i sjukvårdstältet gått tillbaka till det normala. Småpojkarna hjälpte henne, men var mer på sin vakt och ibland låtsades de inte höra vad hon sa när de tyckte att hon var för krävande.
– Nej, viskar Penelope.
– Vad försöker du säga? upprepar Saga.
Penelope tänker att de inte får exportera ammunition till Sudan.
– De får inte, säger hon och tystnar sedan.
– Du hade bättre skydd i det underjordiska rummet, säger Saga.
– Skydd? Ingen kan skydda mig, svarar Penelope.
– Vi vet var han är, han befinner sig inne på tyska ambassaden och vi har omringat byggnaden …
– Men ni har honom inte, avbryter Penelope med höjd röst.
– Han är antagligen skadad, skottskadad, och vi ska gå in och …
– Jag vill följa med, säger Penelope.
– Varför skulle …
– För att jag har sett hans ansikte, svarar hon.
Både Joona och Saga rycker till. Penelope ser på Joona.
– Du hade rätt, säger hon. Jag har sett honom.
– Det är kort tid, men vi hinner göra en fantombild, säger Saga med stressad röst.
– Det spelar ingen roll, säger Joona. Vi kan inte ta en person inne på ett annat lands beskickning utifrån likheten med en fantombild.
– Men om han pekas ut av ett vittne, säger Penelope, ställer sig upp och ser honom lugnt i ögonen.
83
Gärningsmannen
Penelope står mellan Saga Bauer och Joona Linna bakom en säkrad piketbuss på Skarpögatan utanför japanska ambassaden. De befinner sig bara femtio meter från entrén till Tysklands ambassad. Hon känner tyngden från skyddsvästen över axlarna och trycket över brösten.
Om fem minuter ska tre personer få fyrtiofem minuters tillträde till ambassadens område för att försöka identifiera och häkta den misstänkte gärningsmannen.
Tyst accepterar Penelope att Joona placerar en extra pistol i ett hölster på hennes rygg. Han justerar vinkeln flera gånger så att han lätt kan rycka åt sig reservvapnet från hennes kropp.
– Hon vill inte, säger Saga.
– Det är ingen fara, säger Penelope.
– Vi vet inte vad som väntar därinne, säger Joona. Jag hoppas att det kommer att gå lugnt till, men om det inte gör det så kan det här vapnet innebära skillnaden.
Hela området vimlar av svenska poliser, säkerhetspoliser, insatsstyrkor och ambulanser.
Joona Linna tittar på resterna av den utbrända Volvon. Det är nästan bara det brända chassit som återstår. Bildelar ligger utspridda i vägkorsningen. Erixon har redan hittat en tändhatt och rester av nitroaminer.
– Antagligen hexogen, säger han och petar upp glasögonen på näsan.
– Sprängdeg, säger Joona och tittar på klockan.
En schäfer rör sig runt benen på en polisman, lägger sig ner på asfalten och flåsar med hängande tunga.
Saga, Joona och Penelope eskorteras av en insatsstyrka fram till stängslet där fyra tyska militärpoliser väntar med slutna ansikten.
– Oroa dig inte, säger Saga mjukt till Penelope. Du ska bara identifiera förövaren och när du har gjort det så kommer vi att eskortera dig ut. Ambassadens säkerhetspersonal väntar med att ta ut honom tills du befinner dig i säkerhet.
En kraftigt byggd militärpolis med fräknigt ansikte öppnar grinden, släpper in dem på beskickningsområdet, hälsar vänligt och presenterar sig som Karl Mann, säkerhetsansvarig.
De följer med honom till huvudentrén.
Morgonluften är fortfarande sval.
– Det här handlar om en extremt farlig person, säger Joona.
– Vi förstår det, vi har blivit informerade, svarar Karl Mann. Men jag har varit här hela morgonen och det finns bara diplomater och tyska medborgare här.
– Kan ni få fram en lista? frågar Saga.
– Jag ska bara säga att vi håller på och tittar på inspelningarna från övervakningskamerorna, berättar Karl Mann. För jag tänker mig att er kollega har sett fel. Jag tror att gärningsmannen tog sig förbi grindarna, men istället för att gå in så rundade han bara ambassaden och fortsatte över gräset, upp mot Radiohuset.
– Det är möjligt, säger Joona lugnt.
– Hur många befinner sig på ambassaden? frågar Saga.
– Det är besökstid och just nu rör det sig om fyra ärenden.
– Fem personer?
– Ja.
– Och hur mycket personal? frågar Saga.
– De är femton.
– Och hur mycket säkerhetspersonal?
– Vi är fem just nu, svarar han.
– Inga andra?
– Nej.
– Inga snickare eller målare eller …
– Nej.
– Tjugofem personer sammanlagt, säger Saga.
– Ni börjar med att titta runt själva? frågar Karl Mann stillsamt.
– Vi vill gärna ha sällskap av er, säger Saga.
– Hur många? frågar Karl Mann.
– Så många som möjligt och så tungt beväpnade som möjligt, svarar Joona.
– Du måste verkligen tycka att han är farlig, ler han. Jag kan avvara ytterligare två man.