– Vi vet inte vad som väntar oss om …
– Ni tror att han är skottskadad i axeln, invänder Karl Mann. Jag kan inte påstå att jag känner mig rädd.
– Kanske gick han aldrig in, kanske har han redan lämnat ambassaden, säger Joona dämpat till mannen. Men om han är kvar så måste vi nog räkna med förluster.
Under tystnad går Joona, Saga och Penelope tillsammans med tre militärpoliser med automatkarbiner och chockgranater genom korridoren på gatuplanet. Ambassadbyggnaden har renoverats under några år och verksamheten varit förlagd till Artillerigatan. Men trots att renoveringen inte är helt färdig har man flyttat tillbaka under våren. Det doftar färg och nysågat virke och vissa golv täcks fortfarande av skyddspapper.
– Först vill vi träffa besökarna, de som inte hör till personalen, säger Joona.
– Jag förstod det, svarar Karl Mann.
Med ett underligt lugn inombords går Penelope mellan Saga Bauer och Joona Linna. Av någon anledning kan hon inte tro att hon ska träffa förföljaren här på ambassaden. Platsen känns alldeles för vardaglig och stillsam.
Men så märker hon hur Joona blir uppmärksam, hur hans rörelser förändras bredvid henne, och hon ser hur han avsöker dörrar och fläktgaller med blicken.
Ett pipande larm hörs plötsligt genom väggarna och sällskapet stannar till. Karl Mann lyfter sin radio och pratar kort med en kollega på tyska.
– Det är larmet på en dörr som krånglar, förklarar han sedan på svenska. Dörren är låst men larmet reagerar som om dörren har stått öppen i trettio sekunder.
De fortsätter genom korridoren och Penelope Fernandez blir varse pistolen som guppar mot hennes rygg för varje steg hon tar.
– Där framme sitter Martin Schenkel som är handelsattaché, förklarar Karl Mann. Han har besök av Roland Lindkvist.
– Vi vill gärna träffa dem, säger Joona
– Han har bett om att inte bli störd före lunch.
Joona svarar inte.
Saga tar tag om Penelopes överarm och de stannar medan de övriga fortsätter fram till den slutna dörren.
– Vänta ett ögonblick, säger militärpolisen till Joona och knackar.
Han får ett svar, väntar en stund och får sedan tillåtelse att gå in. Han öppnar dörren, stiger på och stänger efter sig.
Joona blickar bort mot ett rum utan dörr. Grå industriplast täcker dörröppningen. En trave gipsplattor anas i rummet. Plasten buktar ut som ett segel, svagt frasande. Han tar ett steg mot plasten när något hörs bakom den slutna dörren till handelsattachéns rum, röster och en kraftig duns. Penelope flyttar sig bakåt, hon skulle vilja springa.
– Vi väntar här, säger Saga dämpat och drar upp sin pistol.
Penelope tänker på att den här ambassaden ockuperades våren 1975 av Kommando Holger Meins. De höll tolv personer som gisslan. Hon minns att kravet var att Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och ytterligare tjugotre fångar från Röda armé-fraktionen skulle släppas från fängelset i Västtyskland. Det var i de här korridorerna de sprang och skrek åt varandra, det var här de släpade ambassadören Dietrich Stoecker i håret och knuffade Heinz Hillegaarts blodiga kropp nedför trapporna. Hon minns inte vad man hade sagt, hur förhandlingarna såg ut, men efter det att den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt hade meddelat Sveriges statsminister Olof Palme att man inte skulle ge efter för kraven sköts två personer ur gisslan. Karl-Heinz Dellwo skrek med gäll röst att han skulle skjuta en person varje timme tills kraven var uppfyllda.
Nu ser Penelope hur Joona Linna vänder sig om och går fram till dörren till handelsattachéns rum. De båda andra militärpoliserna står helt stilla. Joona tar upp en stor, silverblank pistol, osäkrar den och knackar sedan på dörren.
En lukt sprider sig i korridoren, som om någon har glömt mat på spisen.
Joona knackar igen, lyssnar och hör en monoton röst, det låter som om den upprepar samma fras gång på gång. Han väntar några sekunder, döljer pistolen bakom kroppen och trycker ner handtaget.
Militärpolisens befäl Karl Mann står rakt under taklampan med automatkarbinen hängande vid höften. Han tittar till på Joona och vänder sedan blicken mot den andra personen, som sitter i en fåtölj längst in i rummet.
– Herr Schenkel, det här är den svenske kommissarien, säger han.
Böcker och pärmar med papper ligger utspridda på golvet, som om de vräkts ner i vredesmod från skrivbordet. Handelsattachén Martin Schenkel sitter i en fåtölj med blicken riktad mot teven. Det pågår en direktsänd fotbollsmatch i Beijing, DFB-Elf möter Kinas landslag.
– Hade inte du besök av Roland Lindkvist? frågar Joona avmätt.
– Han har gått, svarar Martin Schenkel utan att ta blicken från teven.
De fortsätter genom korridoren. Karl Mann är på sämre humör, han kommenderar de båda andra militärpoliserna med kort röst. En kvinna klädd i ljusgrå stickad klänning går snabbt över det bruna skyddspapperet på de nyslipade golven i nästa korridor.
– Vem är det? frågar Joona.
– Ambassadörens sekreterare, svarar Karl Mann.
– Vi vill träffa henne och …
Ett tjutande larm hörs plötsligt i hela byggnaden, en förinspelad röst förklarar på tyska att det inte rör sig om en brandövning, att alla ska lämna byggnaden omedelbart och inte använda sig av hissen.
84
Elden
Karl Mann pratar snabbt i kommunikationsradion och börjar gå mot trapphuset.
– Det brinner på övervåningen, säger han kort.
– Vad är det för omfattning? frågar Joona och håller jämna steg med honom.
– De vet inte ännu, men vi utrymmer ambassaden, det finns elva personer däruppe.
Karl Mann tar en skumsläckare från ett skåp med röd lucka och rycker ut sprinten till säkringen.
– Jag går ut med Penelope, ropar Saga.
– Det är han som har startat branden, säger Penelope. Han kommer att försvinna medan de försöker släcka elden.
Joona följer med de tre militärpoliserna till trapphuset. Deras steg ekar mellan de kala betongväggarna. De springer tysta uppför trapporna och ut i korridoren på plan två. En stark lukt av rök möter dem och grå slöjor rinner fram under taket.
Karl Mann öppnar en dörr och blickar in i ett tomt kontor. Joona öppnar nästa dörr, det finns ingen där heller. De fortsätter framåt.
– Det ser ut att brinna i Schillersalen, det finns ett kök innanför, säger Karl Mann och pekar.
I slutet av korridoren sipprar svart rök ut under dubbeldörrarna i en jämn ström. Röken rinner som grumligt vatten uppför dörrar och väggar och sprider sig under taket.
En kvinna skriker någonstans. Det dånar dovt i huset, som ett åskmuller långt inne i själva konstruktionen. Plötsligt smäller det till bakom dubbeldörrarna, som om en stor glasruta sprack av värmen.
– Vi måste få ut folk, säger Joona. Det är …
Karl Mann tystar Joona med en handrörelse när han blir anropad på sin radio. Han ställer ner pulversläckaren på golvet och svarar, växlar några ord på tyska och vänder sig sedan till gruppen.
– Hör upp, säger han med stadig röst. Övervakningsrummet har upptäckt en svartklädd person på sina monitorer, han befinner sig inne på herrtoaletten och det ligger en pistol i ett handfat.
– Det är han, säger Joona.
Karl Mann anropar bevakningsrummet med lägre röst och förhör sig om personens position på herrtoaletten.
– Två meter till höger om dörren, förklarar Karl Mann. Han blöder kraftigt från axeln, sitter på golvet … men fönstret är öppet, det är möjligt att han ska försöka fly den vägen.
De springer över det bruna skyddspapperet, förbi en målarstege och stannar bakom Karl Mann. Det är påtagligt varmare här och röken böljar i taket som ett lerigt vattendrag. Det knastrar och dånar och känns som om golvet darrar under deras fötter.
– Vad har han för vapen? frågar Joona med dämpad röst.