Men problemlösaren tejpade fast granaten med nertryckt grep på Dieter Grammas bröst, drog sedan linan som löpte genom öglan kring Dieter Grammas hals runt handfatets vattenlås och spände den innanför dörren som en snubbeltråd.
Tanken var att någon skulle komma in och utlösa granaten och att polisen mitt i kaoset skulle tro att mannen med kulhålet i jackan och bortsprängt ansikte var den de jagade.
Problemlösaren var antagligen inte särskilt snabb med tanke på den stora blodförlusten, men apteringen tog ändå inte mer än fyra minuter från det att Dieter Gramma kom in på herrtoaletten till det att problemlösaren la sin pistol och några magasin i handfatet, slängde tejprullen, gömde väskan med den blodiga kniven bakom vattentanken till en toalett, tog bort tejpen från bevakningskamerans lins, klev över snubbeltråden och lämnade rummet.
Han stapplade genom korridoren, fortsatte fram till sammanträdesrummet, öppnade dubbeldörrarna, gick in och anlade en brand med ett snabbt förlopp, fortsatte ut och knackade på dörren till handläggaren Davida Meyers rum, släpptes in och hade precis berättat om sitt låtsade ärende när brandlarmet började ljuda.
I nästan tjugofem minuter stod Dieter Gramma på knä, hårt surrad och med en granat på bröstet innan han upptäcktes via bevakningskameran. Förmodligen försökte han ge ljud ifrån sig utan att riskera att granaten skulle lossna från tejpen. Obduktionen visade att blodkärl i halsen hade spruckit och att han bitit sönder sig själv i munnen.
Dörren till herrtoaletten öppnades och en chockgranat studsade in över kakelgolvet, en granat som inte slungar ut splitter och stålkulor som en vanlig spränghandgranat, utan bara åstadkommer en kraftig tryckökning i ett slutet rum. Chockgranaten exploderade och Dieter Gramma slog huvudet mot rören och kakelväggen och svimmade av. En ung militärpolis vid namn Uli Schneider sprang in genom dörren med höjt vapen. Herrtoaletten var fylld av rök från den första granaten och det tog den unge militärpolisen någon sekund för mycket att förstå vad kollisionen med stållinan innebar.
Granaten hade dragits upp från tejpen på Dieter Grammas kropp och grepen hade fjädrat ut. Handgranaten stannade tvärt vid öglan under hans haka, halkade ner en aning eftersom han var avsvimmad och exploderade sedan med förödande effekt.
88
Besökaren
Joona Linna, Saga Bauer och Penelope Fernandez färdas i en säkrad piketbuss genom Stockholm, bort från Diplomatstaden, efter Strandvägen och det glittrande vattnet.
– Jag hade sett honom, säger Penelope entonigt. Jag visste att han aldrig skulle ge sig, han skulle jaga mig och jaga mig …
Hon tystnar och stirrar framför sig.
– Och till slut döda mig, säger hon.
– Ja, svarar Saga.
Penelope sluter ögonen, sitter bara stilla och känner bilens mjuka rörelser. De passerar det märkliga monumentet till Raoul Wallenbergs minne. Som skummande vågor eller hebreisk skrift som blåser över marken.
– Vem var han? frågar Penelope. Han som jagade mig?
– En yrkesmördare, svarar Joona. De kallas för problemlösare eller grob.
– Varken Europol eller Interpol har någonting på honom, säger Saga.
– En yrkesmördare, upprepar Penelope långsamt. Han är alltså utsänd?
– Ja, svarar Saga. Det är han utan tvekan, men vi kommer inte att hitta förbindelser till den som anlitat honom.
– Raphael Guidi? frågar Penelope lågt. Är det han? Eller är det Agathe al-Haji?
– Vi tror att det är Raphael Guidi, säger Saga. För egentligen har det ingen betydelse för Agathe al-Haji om du skulle vittna och hävda att hon försöker köpa ammunition …
– Det är ju ingen hemlighet vad hon håller på med, säger Joona.
– Så det är Raphael Guidi som skickade en mördare, men … vad vill han? Vet ni det? Handlar allting om fotografiet? Gör det det?
– Raphael Guidi tror antagligen att det är du som är fotografen, han tror att du är ett vittne, att du har sett och hört saker som kan avslöja honom.
– Tror han det fortfarande?
– Antagligen.
– Så han kommer att skicka en ny mördare?
– Vi är rädda för det, svarar Saga.
– Hur länge får jag polisbeskydd, ska jag ha en ny identitet?
– Vi får prata igenom saken, men …
– Jag kommer att bli jagad tills jag inte orkar springa längre, säger Penelope.
De passerar NK och ser tre ungdomar sittstrejka utanför den eleganta huvudentrén.
– Han kommer inte att ge sig, bekräftar Joona allvarligt. Det är därför vi måste avslöja hela affären, för om vi gör det … då finns det inte längre något skäl att jaga dig.
– Vi kommer inte åt Raphael Guidi, det är vi medvetna om, säger Saga. Men vi kan göra jävligt mycket i Sverige och det kommer han att känna av …
– Vad då?
– Vi kan börja med att stoppa affären, säger Saga. För containerfartyget lämnar inte Göteborgs hamn utan utförseltillståndet från Axel Riessen.
– Och varför skulle inte han skriva på det, menar ni?
– Det skulle han aldrig göra, svarar Joona. För han vet lika mycket om det här som vi.
– Bra, viskar Penelope.
– Vi stoppar affären och så tar vi Pontus Salman och alla andra som är inblandade, säger Saga.
Det blir tyst i bilen.
– Jag måste ringa mamma, säger Penelope efter en stund.
– Låna min telefon, säger Saga.
Penelope tar emot den, verkar tveka, men slår sedan ett nummer och väntar.
– Hej mamma, det är jag, Penny. Den där mannen som …
– Penny, det ringer på dörren, jag måste …
– Mamma, vänta, avbryter Penelope med stressad röst. Vem är det som ringer på?
– Jag vet inte.
– Men väntar du besök nu?
– Nej, men …
– Du får inte öppna, avbryter Penelope.
Mamman säger något och lägger ifrån sig telefonen. Penelope hör hennes fotsteg över golvet och hur dörrklockan ljuder igen. Dörren öppnas och röster hörs. Penelope vet inte vad hon ska ta sig till. Hon ser på Saga och Joona som betraktar henne vaksamt. Det sprakar över linjen, dånar konstigt och sedan hörs mammans röst igen.
– Är du kvar, Penny?
– Ja.
– Det är en person här som söker dig, säger mamman.
– Som söker mig?
Penelope slickar sig om läpparna.
– Okej, mamma. Lämna över telefonen.
Det knastrar i luren, sedan hör Penelope en kvinna säga hennes namn:
– Penelope?
– Ja, svarar hon.
– Vi måste träffas.
– Vem talar jag med? frågar Penelope.
– Det var jag som skickade ett fotografi till dig.
– Jag har inte fått något fotografi, svarar Penelope.
– Bra svarat, säger kvinnan. Vi känner inte varandra, men det var faktiskt jag som skickade fotografiet till dig.
Penelope tiger.
– Jag måste träffa dig i dag, så snart som möjligt, fortsätter kvinnan med stress i rösten. Jag skickade en bild på fyra personer i en loge, jag tog bilden i smyg den trettonde november 2009. En av de fyra personerna är min man, Pontus Salman.
89
Mötet
Pontus Salmans hus ligger på Roskullsvägen på Lidingö. Det är en sextiotalsvilla, som trots att den har blivit en aning sliten fortfarande utstrålar tidstypisk kvalitet. De parkerar på den stenlagda garageuppfarten och lämnar bilen. Någon har ritat en barnslig, stiliserad penis med utomhuskritor på den stora garageporten.