– Det var därför jag tog fotografiet, jag ville veta vilka som satt i logen, jag gick bara in i logen och tog en bild med min mobil, sa att jag försökte ringa, jag förklarade för Pontus att jag mådde dåligt och skulle ta en taxi till hotellet.
– Det var modigt, säger Penelope.
– Fast jag visste inte hur farligt det var, då hade jag inte gjort det, säger Veronique. Jag var arg på Pontus, ville få honom att ändra sig. Jag lämnade Alte Oper mitt i konserten och tittade på bilden i taxin, det var ju inte klokt, den köpande parten i logen representerades av Agathe al-Haji. Hon är ju militär rådgivare till Sudans president, jag menar, ammunitionen skulle pumpas rakt in i inbördeskriget som ingen vill höra talas om.
– Folkmord, viskar Penelope.
– När vi kom hem sa jag åt Pontus att han måste dra sig ur … Jag glömmer inte hans blick när han tittade på mig och sa att det var omöjligt. Jag har ingått ett Paganinikontrakt, sa han och när jag såg hans blick blev jag rädd. Han var skräckslagen. Jag vågade inte ha bilden i telefonen så jag skrev ut den, raderade den från minneskortet och från datorns hårddisk och så skickade jag bilden till dig.
Veronique Salman står framför Penelope med hängande armar och trött ansikte.
– Jag visste inte vad som skulle hända, säger hon lågt. Hur skulle jag kunna veta? Jag är så fruktansvärt ledsen, jag kan inte säga …
Det blir tyst i rummet ett ögonblick, långt borta hörs ett brusande ljud från poolanläggningen.
– Vad är ett Paganinikontrakt? frågar Joona.
– Raphael äger flera fioler som är helt ovärderliga, säger Veronique. Han samlar på instrument som Paganini spelade på för mer än hundra år sedan. Vissa fioler har han hemma, andra lånar han ut till skickliga musiker och …
Hon stryker sig nervöst över håret innan hon fortsätter.
– Det här med Paganini … jag har inte riktigt förstått det, men Pontus säger att Raphael kopplar ihop Paganini med kontrakten, han säger att hans kontrakt är eviga, det är det han pratar om. Det skrivs inga papper, det … Pontus berättade för mig att Raphael hade förberett allting. Han hade alla siffror i huvudet, kunde logistiken, exakt hur och när affären skulle genomföras. Han berättade för var och en vad som skulle krävas av dem och hur mycket de skulle tjäna på affären. När man har kysst honom på handen så finns det ingen utväg. Man kan inte fly, inte få beskydd, inte ens dö …
– Varför inte? frågar Joona.
– Raphael är så … jag vet inte, han … det här är så hemskt, säger hon med darrande mun. Han lyckas lura ur … han lurar ur alla inblandade hur de … hur de föreställer sig sin värsta mardröm.
– Vad då? frågar Saga.
– Pontus sa det, han sa att Raphael har den förmågan, svarar hon allvarligt.
– Men vad menar han med mardröm? frågar Joona.
– Jag frågade Pontus om han hade berättat något, det är klart jag frågade, säger hon med plågat ansikte. Men han vill inte svara, jag vet inte vad jag ska tro.
Det blir tyst i det lilla biblioteket. Veronique Salman har fått stora våta fläckar av svett under armarna på den vita blusen.
– Ni kan inte stoppa Raphael, säger hon efter ett tag och ser Joona i ögonen. Men ni måste se till att ammunitionen inte når Darfur.
– Det ska vi, säger Saga.
– Ni förstår … att oron efter valet i Sudan inte övergår i fullständig katastrof beror ganska mycket på brist på ammunition, det … jag menar, om det blossar upp igen, då kommer hjälporganisationerna att lämna Darfur.
Veronique Salman tittar på klockan, säger till Joona att hon måste åka till flygplatsen snart, går sedan fram till fönstret och stannar med blicken drömmande genom det färgade glaset.
– Min pojkvän är död, säger Penelope och torkar tårar från kinderna. Min syster är död, jag vet inte hur många fler.
Veronique Salman vänder sig mot henne.
– Penelope, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade det här fotografiet, jag tänkte att du, om någon, skulle kunna identifiera personerna i logen, förklarar hon. Jag trodde att du skulle förstå betydelsen av att Agathe al-Haji köper ammunition, du har ju varit i Darfur, har kontakter där, du är fredsivrare och …
– Men du hade fel, avbryter Penelope. Du skickade bilden till fel person, jag kände till Agathe al-Haji, men jag hade ingen aning om hur hon såg ut.
– Jag kunde inte skicka fotografiet till polisen eller tidningsredaktionerna, de skulle inte förstå vad det innebar, vilken betydelse det hade, inte utan förklaringar, och jag kunde inte förklara omständigheterna, hur skulle jag kunna det, det gick inte, för var det en sak jag förstod så var det att jag inte fick kopplas till bilden så jag skickade den till dig, jag ville få den ur mitt system och jag visste att jag aldrig någonsin fick avslöja min koppling till fotografiet.
– Men nu har du gjort det, säger Joona.
– Ja, för jag … jag …
– Varför? frågar han. Vad fick dig att ändra dig?
– För att jag lämnar landet och måste …
Hon tystnar och tittar ner på sina händer.
– Vad är det som har hänt?
– Ingenting, gråter hon.
– Du kan berätta för oss, säger Joona.
– Nej, det …
– Det är ingen fara, viskar Saga.
Veronique torkar tårar från kinderna och tittar sedan upp:
– Pontus ringde mig från sommarhuset och bara grät och sa förlåt och jag vet inte vad han menade med allting, men han sa att han skulle göra allt för att slippa mardrömmen.
91
En sista utväg
EN EKA AV fernissad mahogny guppar på Malmsjön i lugnet bakom en stor udde. En alldeles len vind kommer österifrån. Den för med sig en svag lukt av gödsel från bondgårdarna ut över vattnet. Pontus Salman har lagt upp årorna, men ekan har inte drivit mer än tio meter på en timme. Han tänker att han skulle ha tagit med sig något att dricka om han hade förstått att det skulle ta så lång tid att skjuta sig själv.
Den dubbelpipiga hagelbössan ligger över hans lår.
Det enda som hörs är kluckandet mot skrovet och det svaga susandet av vinden genom trädens lövmassor.
Han sluter ögonen en stund, andas några gånger, öppnar ögonen och ställer ner kolven på durken, ser till att den får fäste på trägallret. Han håller handen om den solvarma pipan och provar att rikta mynningen mot sin panna.
Han mår illa när han tänker på att hela huvudet kommer att slitas loss.
Händerna skakar så mycket att han måste vänta en stund. Han samlar sig och riktar mynningen mot hjärtat istället.
Svalorna har börjat flyga lågt, de jagar insekter tätt över vattenytan.
Antagligen kommer det att regna i natt, tänker han.
Ett vitt streck tecknar sig på himlen efter ett flygplan och Pontus börjar återigen tänka på sin mardröm.
Plötsligt känns det som om hela sjön mörknar, som om vattnet svärtas underifrån.
Han vänder sig mot geväret igen, tar pipan i munnen, känner den skrapa mot tänderna, känner smaken av metall.
Han sträcker sig efter avtryckaren när han hör ljudet från en bil. Hjärtat fladdrar till i bröstet på honom. Olika tankar far genom hans hjärna på bara en sekund, men han inser att det måste vara hans fru eftersom hon är den enda som vet var han är.
Han lägger ner geväret igen, känner den höga pulsen stöta genom kroppen, känner hur han skakar när han försöker se något mellan träden mot stugan.
En man kommer gående på stigen till bryggan.
Det tar ett tag för Pontus att förstå att det är kommissarien som kom till kontoret och visade upp Veroniques fotografi.
Men när han känner igen honom brusar en helt ny ångest upp inombords. Säg att det inte är för sent, tänker han gång på gång medan han börjar ro mot land. Säg att det inte är för sent, säg att jag inte behöver skörda min mardröm, säg att det inte är för sent.