Pontus Salman ror inte ända fram till bryggan. Han är vit i ansiktet och skakar bara på huvudet när Joona Linna ber honom komma. Han ser till att hålla avståndet när han vänder ekan med motgående årtag så att fören pekar utåt.
Joona sätter sig på den spruckna, solblekta träbänken längst ut på bryggan. Grönskan ångar av värmen från land och vattnet kluckar mjukt.
– Vad vill du? frågar Pontus med rädd röst.
– Jag har precis pratat med din hustru, säger Joona stilla.
– Pratat?
– Ja, och jag …
– Du har pratat med Veronique? frågar Pontus oroligt.
– Jag behöver få svar på några frågor.
– Det finns inte tid.
– Det är ingen bråska med det där, säger Joona med en blick mot hagelgeväret i ekan.
– Vad vet du, mumlar Pontus.
Årorna rör sig mjukt genom vattnet.
– Jag vet att ammunitionen till Kenya ska gå till Sudan, säger Joona.
Pontus Salman svarar inte.
– Jag vet att det var din fru som tog fotografiet i logen.
Pontus sitter med nedslagen blick, lyfter de droppande årorna och känner vattnet rinna ner till händerna.
– Jag kan inte stoppa affären, säger han sammanbitet. Jag hade för bråttom, behövde ordern …
– Så du skrev på kontraktet.
– Det var vattentätt, även om det skulle avslöjas. Alla kunde hävda att de handlat i god tro, ingen var skyldig.
– Men ändå gick det fel, säger Joona.
– Ja.
– Jag hade tänkt vänta med att gripa dig …
– Eftersom du inte kan bevisa någonting, säger Pontus.
– Jag har inte talat med åklagaren, fortsätter Joona. Men jag är säker på att vi kan erbjuda dig strafflindring om du vittnar mot Raphael Guidi.
– Vittnar, jag kommer inte att vittna, säger Pontus med intensiv röst. Du fattar inte det här, märker jag. Jag har skrivit på ett väldigt speciellt kontrakt och om jag inte hade varit så jävla feg så hade jag redan gjort som Palmcrona.
– Vi skyddar dig om du vittnar, säger Joona.
– Palmcrona kom undan, viskar Pontus. Han hängde sig och nu är det nästa direktör som måste skriva på utförseltillståndet. Palmcrona blev helt ointressant för Raphael och slapp skörda sin mardröm …
Pontus livlösa ansikte blossar plötsligt upp av ett leende. Joona tittar på honom och tänker att det inte är sant att Palmcrona kom undan, för hans mardröm måste ha varit att hans son skulle dö.
– En psykolog är på väg, förklarar Joona. Och hon kommer att försöka övertyga dig om att självmord inte är någon utväg som …
Pontus Salman börjar ro utåt igen.
– Pontus, jag behöver få svar på fler frågor, säger Joona med högre röst. Du säger att nästa direktör på ISP kommer att bli tvungen att skriva på utförseltillståndet, men vad händer om han vägrar? Kan han inte bara vägra att ingå ett Paganinikontrakt? Kan han inte bara vägra?
Pontus Salman slutar ro, ekan fortsätter att glida utåt, årorna släpar i vattet.
– Jo, det kan han, svarar han lugnt. Men det vill han inte …
92
Avslöjad
Axel Vaknar av att telefonen ringer på nattygsbordet. Först framåt morgonen hade han somnat intill Beverlys svettiga kropp.
Nu betraktar han hennes unga ansikte och kan återigen se Gretas drag, hennes mun och ögonlock.
Beverly viskar något i sömnen och vänder sig om på mage. Axel känner en våg av ömhet välla upp inom sig inför anblicken av hennes späda, lilla kropp, hennes hjärtskärande unga kropp.
Han sätter sig upp i sängen och sträcker sig efter den tunna boken Med brott benådad av Friedrich Dürrenmatt när det plötsligt knackar på sovrumsdörren.
– Vänta, säger Axel i samma stund som Robert kommer in i rummet.
– Jag tänkte att du var vaken, säger hans bror. Jag skulle behöva din åsikt om ett nytt instrument som jag …
Robert får se Beverly och stannar tvärt.
– Axel, stammar han. Vad är det här, Axel?
Beverly vaknar till av hans röst. När hon får se Robert gömmer hon sig under täcket. Axel går upp och sveper morgonrocken om sig, men Robert backar ut genom dörren.
– Fan för dig, säger han lågt. Fan för dig …
– Det är inte som …
– Har du utnyttjat henne? nästan skriker Robert. En sjuk flicka?
– Jag kan förklara, försöker Axel säga.
– Din jävel, viskar Robert och river tag i honom, sliter honom åt sidan.
Axel tappar balansen, slår ut med armen och river omkull en lampa på golvet. Robert backar ut ur rummet.
– Vänta, säger Axel och följer efter. Jag förstår hur det ser ut, men det är fel. Du kan fråga …
– Jag åker till polisen med henne, säger Robert upprört. Jag hade aldrig trott att du …
Hans röst stockar sig av upprördhet, ögonen fylls av tårar.
– Jag är ingen pedofil, försöker Axel förklara med dämpad röst. Du måste förstå det. Jag behöver bara …
– Du behöver bara förgripa dig på barn, avbryter Robert och ser fullständigt förtvivlad ut. Du utnyttjar en människa som du lovat att ta hand om och skydda.
Axel stannar framför honom i biblioteket. Robert sätter sig tungt i soffan, tittar på sin bror och försöker hålla rösten stadig:
– Axel, du förstår väl att jag måste ta henne till polisen, säger han.
– Ja, svarar Axel. Jag förstår det.
Robert orkar inte se på sin bror, han stryker sig över munnen och suckar.
– Det är lika bra att göra det direkt, säger han.
– Jag hämtar henne, säger Axel och går in i sovrummet.
Beverly sitter i sängen och ler och vickar på tårna.
– Klä på dig, säger han allvarligt. Du ska följa med Robert.
När han återvänder till salongen reser sig Robert omedelbart från soffan. De står bägge tysta med blicken i golvet och väntar.
– Du stannar här, säger Robert lågt.
– Ja, viskar Axel.
Efter ett tag kommer Beverly. Hon har ett par jeans och en T-shirt på sig. Hon är osminkad och ser ännu yngre ut än hon brukar.
93
Gretas död
Robert kör under tystnad, han stannar försiktigt vid ett trafikljus och väntar på att det ska växla till grönt.
– Jag är hemskt ledsen för din skull, säger han dämpat. Min bror sa att han hjälpte dig med boende tills du fått en studentlägenhet, jag förstår inte, jag hade aldrig trott att …
– Axel är ingen pedofil, säger hon lågt.
– Jag vill inte att du försvarar honom, han förtjänar inte det.
– Han rör inte mig, bara så du vet, det har han aldrig gjort.
– Vad gör han då?
– Han håller i mig, svarar Beverly.
– Håller? upprepar Robert. Du sa ju …
– Han håller i mig för att kunna sova, säger hon med sin ljusa, franka röst.
– Vad menar du?
– Det är inget fult – inte vad jag har märkt i alla fall.
Robert suckar och säger att hon får berätta allt för polisen.
En malande förtvivlan väller upp i bröstet igen.
– Det handlar om hans sömn, förklarar Beverly långsamt. Han kan inte sova utan tabletter, men han blir lugn av mig, han blir …
– Du är minderårig, avbryter Robert.
Beverly ser rakt ut genom vindrutan. De ljusgröna löven i träden spritter i försommarbrisen. Några gravida kvinnor med stora magar går pratande tillsammans på trottoaren. En gammal dam står helt stilla med ansiktet vänt upp mot solen.
– Varför, frågar Robert plötsligt. Varför kan han inte sova på nätterna?
– Han säger att det har varit så i hundra år.
– Ja, han förstörde sin lever med all medicin.
– Han berättade allting om det där på sjukhuset, säger Beverly. Det var en sak som hände honom, men …
Robert stannar vid ett övergångsställe. Ett barn tappar sin napp på gatan, mamman märker det inte utan fortsätter att gå. Barnet sliter sig plötsligt lös och rusar tillbaka. Mamman skriker förfärat, men upptäcker att Robert har sett och förstått vad som skulle hända. Hon bär det sparkande barnet över gatan igen.