95
Försvunnen
Joona försöker ropa tillbaka Pontus Salman. Ekan glider längre ut på sjön. Joona springer upp från bryggan och möter psykologen och de båda kollegorna från Södertälje. Han följer dem ner till bryggan igen och säger att de ska vara försiktiga, men att han inte tror att Pontus Salman kommer att skada sig själv eller någon annan.
– Se bara till att hålla honom i förvar, jag hör av mig så fort jag kan, säger han och skyndar sedan tillbaka till bilen.
När Joona kör på bron över Fittjaviken tänker han på Pontus Salman, hur han satt i ekan och sa att han var övertygad om att Axel Riessen skulle vilja skriva på ett Paganinikontrakt.
Joona hade frågat om han inte kunde vägra, men Pontus hade svarat att han inte skulle vilja vägra.
Medan han slår numret till Axel Riessen ser han Veronique Salman, Pontus hustru, för sin inre syn. De besvikna dragen kring munnen och rädslan i blicken medan hon berättade att när man har kysst Raphael Guidi på handen så finns det inte längre någon återvändo.
Ordet mardröm återkommer hela tiden, tänker Joona. Palmcronas hushållerska hade använt det, Veronique Salman hade sagt att Raphael lyckas få alla att berätta om sin värsta mardröm, och Pontus Salman hade hävdat att Palmcrona lyckades undfly sin mardröm genom sitt självmord.
Han slapp skörda sin mardröm, sa han.
Joona tänker på att Stefan Bergkvist aldrig fick veta att Carl Palmcrona var hans far. Han tänker på den ohyggliga värmen som brände köttet från skelettet, som fick blodet att koka, som spräckte pojkens kranium.
Ett Paganinikontrakt kan man inte bryta med sin egen död.
Joona gör ett nytt försök att nå Axel Riessen på mobiltelefonen och provar sedan direktnumret till ISP.
– Generaldirektör Axel Riessens sekreterare, svarar en kvinna.
– Jag söker Axel Riessen, säger Joona snabbt.
– Han är inte anträffbar just nu, svarar hon.
– Jag är kriminalkommissare och jag behöver prata med honom direkt.
– Jag förstår, men …
– Avbryt honom om han sitter i möte.
– Han är inte här, säger hon med höjd röst. Han kom inte i morse och jag har inte kunnat nå honom på telefon.
– Då vet jag, säger Joona kort och avslutar samtalet.
Joona parkerar sin Volvo på Brahegatan utanför grinden till Axel Riessens hus. Han hinner precis se någon stänga dörren till broderns entré. Joona springer fram och trycker på knappen till dörrklockan, låsvredet rasslar och dörren öppnas igen.
– Jaså, säger Robert Riessen när han får se Joona. Hej.
– Är Axel hemma?
– Han borde vara det, men jag kom precis, svarar han. Är det något som har hänt?
– Jag har försökt få tag på honom.
– Jag också, säger Robert och släpper in Joona.
De går uppför en halvtrappa och kommer in i en stor foajé med en rosa glasarmskrona i taket. Robert knackar på en dörr och går sedan in i Axels residens. De skyndar under tystnad upp till den privata våningen.
– Axel! ropar Robert.
De ser sig om, går mellan rummen. Allt är som vanligt, musikanläggningen är tyst men lyser, ett band av det engelska uppslagsverket Britannica ligger på biblioteksvagnen.
– Har du någon aning om ifall han har rest någonstans? frågar Joona.
– Nej, säger Robert med en underlig trötthet i rösten. Men han gör så mycket konstiga saker.
– Vad menar du?
– Man tror att man känner honom, men … Nej, jag vet inte.
Joona går in i sovrummet, blickar hastigt runt, ser en stor oljemålning stå lutad mot väggen med baksidan mot rummet, ser en utblommad maskros i ett whiskyglas, ser den obäddade sängen och en bok.
Robert har redan börjat gå nedför trappan igen och Joona följer efter honom ner i det stora köket.
96
Raphael Guidi
Joona parkerar bilen vid Kronobergsparken och går hastigt över de gröna gräsytorna mot polishuset samtidigt som han ringer Södertäljepolisen. Någonting har börjat mala inom honom, en oro för att han inte hade tid att stanna när Pontus Salman skulle omhändertas.
De onda aningarna blir bara starkare när kollegan i Södertälje förklarar att han inte vet var Pontus Salman är.
– Jag ringer tillbaka, säger mannen med gotländsk dialekt. Ge mig bara ett par minuter.
– Men ni har väl omhändertagit honom? frågar Joona.
– Det ska vi ha gjort, säger mannen tvekande.
– Jag var mycket tydlig med att han skulle hållas kvar.
– Du behöver inte stressa mig, säger mannen. Jag är säker på att kollegorna har gjort bra ifrån sig.
Han knappar in något på datorn, mumlar för sig själv och knappar in något mer innan han svarar:
– Jo då, vi har honom här och vi har beslagtagit hans gevär, en Winchester 400.
– Bra, håll kvar honom så skickar vi en bil och hämtar honom, säger Joona och känner en svag lukt av simbassäng från Kronobergsbadet när han går in genom de stora glasdörrarna.
Han tar hissen upp, går snabbt genom korridoren och har nästan kommit fram till Carlos Eliassons rum när hans telefon ringer. Det är Disa. Han hinner egentligen inte ta samtalet, men svarar ändå.
– Hej, säger Disa. Kommer du i morgon?
– Du har sagt att du inte vill fira dina födelsedagar.
– Jag vet, men jag tänkte … bara du och jag.
– Det låter bra, säger Joona.
– Jag har något viktigt att säga, förklarar hon.
– Okej, svarar Joona och är i samma stund framme vid dörren.
– Jag …
– Förlåt Disa, avbryter han. Men jag kan inte tala mer. Jag är precis på väg in till ett viktigt möte.
– Jag har en överraskning, säger hon.
– Disa, jag måste lägga på nu, säger han och öppnar dörren.
– Men … säger Disa.
– Jag är jätteledsen, men jag hinner inte.
Han går in i Carlos rum, stänger dörren efter sig och sätter sig i soffan där Saga Bauer redan sitter.
– Vi kan inte få tag på Axel Riessen och vi är rädda att det har med utförseltillståndet att göra, säger Joona. Vi tror att Raphael Guidi ligger bakom det här och därför måste vi få en häktningsorder så snabbt det bara …
– Häktningsorder? avbryter Carlos häpet. Axel Riessen har inte svarat i telefon på två timmar, han kom inte till jobbet i morse och ni tror att han är kidnappad av Raphael Guidi, en framgångsrik affärsman som aldrig varit åtalad för något brott överhuvudtaget.
Carlos höjer handen och börjar räkna överdrivet på fingrarna: