97
Flykten
Luftkonditioneringen har kylt bilen. Pontus Salman känner att hans händer darrar på ratten. Han är redan mitt på Lidingöbron. En finlandsfärja är på väg ut från sin kajplats och bortom Millesgården eldar någon löv.
För bara ett par timmar sedan satt han i sin lilla eka och prövade att stoppa gevärspipan i sin mun. Smaken av metall dröjer sig kvar i munnen som ett skrämmande minne, det skrapande ljudet mot tänderna.
En kvinna med spretigt hår hade kommit ner på bryggan tillsammans med kriminalkommissarien, hon hade ropat till honom att komma närmare. Det såg ut som om hon hade något viktigt att berätta för honom. Hon var runt fyrtio år, hade en blåskimrande punkfrisyr och rött läppstift.
När han satt mitt emot henne i ett litet, grått rum fick han veta att hon hette Gunilla och var psykolog.
Hon hade talat allvarligt och strängt med honom om geväret, om vad han tänkt göra när han rodde ut på sjön.
– Varför ville du dö, Pontus? frågade Gunilla.
– Det vill jag inte, hade han svarat sanningsenligt.
Det hade blivit tyst i det lilla mottagningsrummet. Sedan fortsatte de tala och han hade svarat på hennes frågor och samtidigt blivit alltmer övertygad om att han inte ville dö, att han mycket hellre ville fly och han började tänka på att resa någonstans. Bara försvinna och börja ett helt nytt liv som någon annan.
Bilen har passerat bron nu. Pontus Salman ser på sitt armbandsur och känner en varm lättnad växa i bröstkorgen. Vid det här laget måste Veroniques flygplan ha lämnat det svenska luftrummet.
Han har pratat med Veronique om Franska Polynesien och kan se henne för sig i fantasin, hur hon lämnar flygplatsbyggnaden med en ljusblå tygväska i handen och en bredbrättad hatt som hon får hålla i mot blåsten.
Varför skulle inte han också komma undan?
Det enda han behöver göra är att skynda sig tillbaka till huset och hämta passet i skrivbordslådan.
Jag vill inte dö, tänker Pontus Salman och ser trafiken susa förbi.
Han rodde ut i sjön för att fly från mardrömmen, men kunde bara inte avlossa geväret mot sig själv.
Jag tar vilket plan som helst, tänker han. Jag kan åka till Island, Japan eller Brasilien. Hade Raphael Guidi verkligen velat döda mig, så hade jag knappast varit vid liv nu.
Pontus Salman kör in på garageuppfarten framför sitt hus och lämnar bilen. Han drar in lukten av solvarm asfalt, avgaser och grönska.
Gatan är tom, alla arbetar och barnen i kvarteret är fortfarande i skolan några dagar.
Pontus Salman låser upp dörren och går in. Det är släckt i huset och persiennerna är neddragna.
Han har sitt pass i arbetsrummet och börjar gå nedför trappan.
På undervåningen hejdar han sig mitt i en rörelse, lyssnar och hör ett konstigt hasande ljud, som ett vått täcke som släpas över ett kakelgolv.
– Veronique? frågar han med en röst som nästan inte bär.
Pontus Salman ser hur det lugna ljuset från poolen vaggar över den vita stenväggen. Han fortsätter långsamt framåt med hårt bultande hjärta.
98
Åklagaren
Överåklagare Jens Svanehjälm hälsar lågmält på Saga Bauer, Joona Linna och Carlos Eliasson och sätter sig sedan. Materialet som Anja Larsson skaffat fram ligger på det låga bordet framför honom. Svanehjälm dricker sitt sojakaffe, tittar på den översta bilden och vänder sig sedan till Carlos.
– Jag tror att det blir svårt för er att övertyga mig, säger han.
– Men vi kommer att göra det, ler Joona.
– Make my day, säger åklagaren.
Svanehjälms tunna hals utan synligt adamsäpple och de smala, sluttande axlarna under den välsittande kostymen förstärker intrycket av att han är en pojke som klätt ut sig i vuxenkläder.
– Det är ganska komplicerat, börjar Saga. Vi tror att Axel Riessen på ISP har blivit bortförd och att det hör ihop med allt som hänt de senaste dagarna.
Hon tystnar när Carlos telefon ringer.
– Förlåt, jag trodde att jag hade sagt till att vi inte vill bli störda, säger han, tar telefonen och svarar. Ja, Carlos Eliasson …
Han lyssnar, blir röd om kinderna, mumlar att han förstår, tackar sedan för samtalet och lägger ifrån sig telefonen med en inbunden rörelse.
– Jag ber om ursäkt, säger Carlos.
– Ingen fara, svarar Jens Svanehjälm.
– Jag menar att jag ber om ursäkt för att jag besvärat dig med det här mötet, förklarar Carlos. Det var Axel Riessens sekreterare på ISP som ringde, jag har varit i kontakt med henne under dagen … Och nu hade hon precis talat med Axel Riessen.
– Vad sa hon – var han kidnappad? frågar Svanehjälm leende.
– Han befinner sig på Raphael Guidis båt för att diskutera de sista frågorna rörande utförseltillståndet.
Joona och Saga ger varandra en kort blick.
– Är ni nöjda med det svaret? frågar åklagaren.
– Axel Riessen hade tydligen krävt ett möte med Raphael Guidi, berättar Carlos.
– Han borde ha talat med oss, säger Saga.
– Sekreteraren förklarade att parterna har suttit i möte på båten hela dagen för att reda ut de sista oklarheterna i ett ärende som dragit ut på tiden och Axel Riessen räknade med att faxa underskriften till ISP redan i kväll.
– Utförseltillståndet? frågar Saga och reser sig upp.
– Ja, ler Carlos.
– Vad skulle han göra efter mötet? frågar Joona.
– Han skulle …
Carlos tystnar och tittar förvånat på Joona.
– Hur kunde du veta att han skulle göra någonting efter mötet? frågar han sedan. Sekreteraren sa att Axel Riessen hade tagit ut semester för att segla längs kusten ner till Kaliningrad. Han skulle få låna en Forgus av Raphael Guidi.
– Låter härligt, säger Svanehjälm och reser sig.
– Idioter, fräser Saga och sparkar omkull papperskorgen. Ni fattar väl att han var tvingad att ringa.
– Vi kan väl bete oss som vuxna, muttrar Carlos.
Han reser papperskorgen och plockar upp skräpet som ramlat ut på golvet.
– Vi är klara – eller hur? säger Svanehjälm allvarligt.
– Axel Riessen är fånge på Raphael Guidis båt, säger Joona. Ge oss resurser att hämta honom.
– Jag är kanske en idiot, men jag kan inte hitta ett enda skäl till att vidta några åtgärder överhuvudtaget, säger Jens Svanehjälm och lämnar sedan rummet.
De ser honom stänga dörren efter sig utan brådska.
– Förlåt för att jag flippade ut, säger Saga till Carlos. Men det här stämmer inte, vi tror inte att Axel Riessen skulle skriva på ett utförseltillstånd.
– Saga, jag satte två jurister på det här, förklarar Carlos lugnt. Allt de kunde se var att beredningen av Silencia Defences exportärende är perfekt, granskningen mycket ambitiös och …
– Vi har ju ett fotografi där Palmcrona och Salman träffar Raphael Guidi och Agathe al-Haji för att …
– Jag vet det, avbryter Carlos. Det var svaret på gåtan, nu har vi svaret, men utan bevis kan vi inte gå vidare, vi måste fortfarande bevisa vad vi vet och det räcker inte fotografiet till.
– Så vi ska bara stå och se på medan det här containerfartyget lämnar Sverige trots att vi vet att ammunitionen är på väg till folkmordet i Sudan? frågar Saga upprört.
– Se till att hämta hit Pontus Salman, svarar Carlos. Förmå honom att vittna mot Raphael, lova honom vad som helst, bara han vittnar …
– Men om han inte gör det, om han vägrar? frågar Saga.
– Då finns det ingenting vi kan göra.
– Vi har ett annat vittne, säger Joona.
– Det vittnet träffar jag mycket gärna, säger Carlos skeptiskt.
– Vi måste bara hämta honom innan han hittas drunknad i havet utanför Kaliningrad.
– Du får inte din vilja fram den här gången, Joona.
– Jo.
– Nej.
– Jo, säger Joona hårt.