Carlos tittar på Joona med ledsen blick.
– Vi kommer aldrig att kunna övertyga åklagaren om det här, säger han efter en liten stund. Men eftersom jag inte kan ägna resten av mitt liv åt att sitta här och säga nej när du säger jo så …
Han tystnar, suckar, tänker en stund och fortsätter sedan:
– Så ger jag dig tillåtelse att ensam leta reda på Axel Riessen för att försäkra dig om att han mår bra.
– Joona behöver understöd, säger Saga upprört.
– Det här är ingen polisinsats, det här är bara ett sätt att få Joona att sluta tjata, svarar Carlos och gör en svepande armrörelse.
– Men Joona kommer …
– Jag vill, avbryter Carlos. Jag vill att ni hämtar Pontus Salman i Södertälje, precis som jag har sagt … För om vi kan få fram ett vittnesmål som håller så ser jag till att vi går in med full kraft och plockar in Raphael Guidi en gång för alla.
– Det finns inte tid till det, säger Joona och går fram till dörren.
– Jag kan förhöra Pontus Salman på egen hand, säger Saga.
– Och Joona? Vad ska …
– Jag åker och hälsar på Raphael, säger han och lämnar rummet.
99
Lönen
Efter att ha legat stilla i bagageutrymmet i en bil får Axel Riessen äntligen resa sig upp och komma ut. Han befinner sig på en privat flygplats. Landningsbanan är gjuten i betong och omgiven av ett högt stängsel. Framför en barackliknande byggnad med en hög mast väntar en helikopter.
De klagande skriken från fiskmåsar hörs medan Axel går mellan de båda männen som förde bort honom. Han är fortfarande bara klädd i skjorta och byxor. Det finns ingenting att tala om, han följer endast med och kliver ombord på helikoptern, sätter sig och spänner fast säkerhetsbältet runt magen och över skuldrorna. De två andra männen tar plats i helikopterns cockpit, piloten slår på ett reglage, vrider sedan en liten blank nyckel på instrumentbrädan, slår därefter på ytterligare reglage och trycker ner en pedal.
Mannen bredvid piloten tar upp en karta och lägger den i sitt knä.
På vindrutan sitter en remsa tejp som börjat släppa.
Motorn börjar dåna och efter en stund kommer rotorn långsamt i rörelse. De smala bladen sveper trögt genom luften, det disiga solskenet blinkar över glaset. Rotorn spinner efterhand allt snabbare och snabbare.
En pappmugg rullar bort från helikoptern.
Motorn börjar bli varm. Det smattrar öronbedövande. Piloten håller styrspaken med högra handen, styr den med små, kantiga rörelser och plötsligt lyfter de.
Först stiger helikoptern nästan rakt upp, alldeles mjukt. Så tippar den framåt och får fart.
Det ilar till i Axels mage när de flyger förbi stängslet, upp över träden och svänger så brant åt vänster att det känns som om helikoptern ska välta åt sidan.
Snabbt färdas de över den gröna marken, passerar några enstaka vägar och ett hus med glänsande plåttak.
Det dånar och rotorbladen blinkar förbi framför vindrutan.
Fastlandet tar slut och det krusiga, blygrå havet tar vid.
Axel försöker återigen förstå vad som händer honom: Det började med att han talade i telefon med Raphael Guidi som befann sig på sin båt i Finska viken, på väg ut i Österjön, ner mot Lettland. Det kan inte ha tagit mer än en minut från det att Axel förklarade för Raphael att han inte skulle skriva på utförseltillståndet till det att de två männen bröt sig in i hans hem och satte en elchockpistol mot hans hals.
De hanterade honom hela tiden varsamt och såg till att han låg bra.
Efter en halvtimme stannade de och männen bar honom till den andra bilen.
Ungefär en timme senare fick han gå själv på den asfalterade landningsbanan med oljefläckar och ta plats i helikoptern.
Det monotona havet försvinner snabbt som en motorväg under dem. Himlen ovanför känns orörlig, mulen och fuktigt vit. De flyger på femtio meters höjd med hög hastighet. Piloten har radiokontakt med någon, men det är omöjligt att höra vad han säger.
Axel dåsar till en stund och vet inte hur lång tid han har befunnit sig i helikoptern när han får syn på en magnifik lyxyacht på det krusiga havet. Det är en jättelik, vit båt med ljusblå swimmingpool och flera soldäck.
De närmar sig brant.
Axel erinrar sig att Raphael Guidi är en fruktansvärt rik man och lutar sig fram för att kunna överblicka yachten. Det är den mest otroliga båt han någonsin har sett. Smäcker och spetsig som en eldsflamma, vit som kristyr. Hon är säkert över hundra meter lång, med pompös kaptensbrygga två våningar över akterdäcket.
De sjunker dånande ner mot helikopterplattans ringar på fördäcket. Rotorbladen får svallvågorna från båten att ändra riktning, plana ut och piskas bort.
Landningen är nästan omärklig, helikoptern hovrar, sjunker långsamt och står sedan på plattformen, mjukt gungande. De väntar medan rotorn bromsar. Helikopterföraren stannar i cockpiten medan den andre mannen för med sig Axel Riessen över plattan med målade cirklar. De hukar i vinddraget tills de passerat en glasdörr. Ljudet från helikoptern försvinner nästan bakom glaset. Rummet de befinner sig i liknar ett elegant väntrum, med sittmöbler, soffbord och en mörk teve. En vitklädd man hälsar dem välkomna och ber Axel slå sig ner med en gest mot sittmöblerna.
– Önskar ni något att dricka? frågar den vitklädde.
– Vatten tack, svarar Axel.
– Med eller utan kolsyra?
Innan Axel hinner svara kommer ytterligare en man in genom en dörr.
Han påminner om den förste, som satt bredvid helikopterföraren. Båda männen är långa och breda, med egendomligt likartade och synkroniserade kroppar. Den nye mannen har mycket ljust hår och nästan vita ögonbryn och en näsa som varit bruten. Den förste är gråhårig och bär hornbågade glasögon.
De rör sig under tystnad, effektivt och sparsamt medan de för Axel till sviterna under däck.
Lyxyachten känns egendomligt ödslig. Axel hinner se att poolen är tom, den kan inte ha varit vattenfylld på många år. På botten ligger några trasiga möbler, en soffa utan dynor och några kasserade skrivbordsstolar.
Axel Riessen noterar att det vackra rottingmöblemanget på en liten estrad är vanvårdat. De fina flätverken har spruckit och stickor står ut överallt på fåtöljerna och bordet.
Ju längre in i båten han kommer, desto mer framstår den som ett tomt, ödelagt skal. Axels steg ekar mot de tomma korridorernas repiga marmorgolv. De går in genom en dubbeldörr med orden ”Sala da pranzo” sirligt snidat i det mörka träet.
Matsalen är enorm. Genom panoramafönstren syns ingenting annat än öppet hav. En bred trappa med röd matta leder upp till nästa våning. I taket hänger ståtliga kristallkronor. Rummet är gjort för stora bjudningar, men på matsalsbordet står en kopiator, en telefax, två datorer och ett stort antal pärmar med arkiverade papper.
Längst in i matsalen sitter en kort man vid ett mindre bord. Håret är gråsprängt och en stor kal fläck blänker mitt på huvudet. Axel känner genast igen vapenhandlaren Raphael Guidi. Han är klädd i ljusblå, säckiga gymnastikbyxor och en tillhörande jacka med siffran sju på bröstet och ryggen. På fötterna har han vita sportskor utan strumpor.
– Välkommen, säger mannen på kärv engelska.
Det ringer i hans ficka, han tar upp mobilen, granskar numret, men svarar inte. Nästan omedelbart får Raphael Guidi ett nytt samtal, han svarar, säger några korta ord på italienska och ser sedan på Axel Riessen. Han gör en gest ut genom panoramafönstren mot de mörka, rullande havsvidderna.
– Jag är inte här frivilligt, börjar Axel.
– Det beklagar jag, det fanns inte tid till det …
– Så vad är det du vill?
– Jag vill vinna din lojalitet, svarar Raphael kort.
Det blir tyst och de båda livvakterna ler mot golvet och blir sedan helt allvarliga. Raphael tar en klunk av sin gula vitamindryck och rapar tyst.