– Lojalitet är det enda som räknas, säger han lågt och ser Axel rakt i ögonen. Du hävdade förut att det inte fanns någonting jag hade som du ville ha, men …
– Det är sant.
– Men jag tror tvärtom att jag har ett bra erbjudande, fortsätter Raphael och gör en glädjelös grimas som ska påminna om ett leende. För att få din lojalitet vet jag att jag måste erbjuda dig något som du verkligen vill ha, kanske faktiskt det du önskar dig mest av allt.
Axel skakar på huvudet:
– Jag vet inte ens själv vad jag önskar mest av allt.
– Det tror jag nog att du gör, säger Raphael. Du önskar att du kunde sova igen, sova hela nätter utan …
– Hur visste du …?
Han tystnar tvärt och Raphael ger honom en kylig, otålig blick.
– Då känner du säkerligen till att jag har provat alla möjligheter redan, säger Axel sakta.
Raphael gör en likgiltig gest:
– Du får en ny lever.
– Jag står redan i kö för en ny lever, säger Axel med ett ofrivilligt leende. Jag ringer varje gång läkarna har haft boardmöte, men min leverskada är självförvållad och min vävnadstyp är så ovanlig att det i princip inte finns några donatorer …
– Jag har en lever till dig, Axel Riessen, säger Raphael med sin kärva röst.
Det blir tyst och Axel känner hur han blir varm i ansiktet, hur öronen börjar hetta.
– Och i gengäld? frågar Axel och sväljer hårt. Du vill att jag skriver på utförseltillståndet till Kenya.
– Ja, jag vill att vi ingår ett Paganinikontrakt, svarar Raphael.
– Vad är …
– Ingen brådska, du får tänka över det, det är ett stort val, du behöver titta på de exakta uppgifterna kring organdonatorn och så vidare.
Tankarna snurrar med en blixtrande hastighet i Axels huvud. Han säger sig att han kan skriva på utförseltillståndet och om han får en lever så ska han sedan vittna mot Raphael Guidi. Han kommer att få beskydd, det vet han, kanske kommer han att tvingas byta identitet, men han kommer att kunna sova igen.
– Ska vi inte äta? Jag är hungrig, är du hungrig? frågar Raphael.
– Kanske …
– Men innan vi äter så vill jag att du ringer din sekreterare på ISP och säger att du är här.
100
Pontus Salman
Saga håller telefonen mot örat och stannar i korridoren bredvid en stor behållare av plast för pappersåtervinning. Hon ser frånvarande de lövlika resterna av en fjäril ligga och skaka på golvet i draget från ventilationssystemet.
– Har ni inget annat för er i Stockholm? frågar en man med stark gotländsk dialekt när hon kopplas fram till Södertäljepolisen.
– Det gäller Pontus Salman, säger hon med rösten mättad av stress.
– Ja, men nu har han gått, säger polisen nöjt.
– Vad fan menar du? frågar hon med höjd röst.
– Alltså, jag har bara pratat med Gunilla Sommer, psykologen som åkte med honom till psykakuten.
– Ja?
– Hon tyckte inte att han menade någonting med det där självmordshotet, så hon lät honom gå, det är ju inte gratis med vårdplatser och …
– Efterlys honom, säger Saga snabbt.
– För vad då? För ett halvhjärtat självmordsförsök?
– Se bara till att ni hittar honom, säger Saga och lägger på.
Hon börjar gå mot hissarna när Göran Stone ställer sig framför henne och stoppar henne med utbredda armar.
– Du vill förhöra Pontus Salman – eller hur? frågar han i en retsam ton.
– Ja, svarar hon kort och börjar gå igen, men han släpper inte fram henne.
– Du behöver bara vicka på rumpan, säger han. Och kanske skaka lite på lockarna så blir du befordrad eller …
– Flytta på dig, säger Saga sammanbitet och arga, röda prickar flammar upp på hennes panna.
– Okej, förlåt för att jag ville hjälpa till, säger Göran Stone förorättat. Men vi har precis skickat fyra bilar till Salmans hus på Lidingö för …
– Vad är det som har hänt? frågar Saga snabbt.
– Det var grannarna som ringde polisen, ler han. De hade tydligen hört lite pangpang och skrik.
Saga knuffar undan honom och börjar springa.
– Tack så mycket, Göran, ropar han efter henne. Du är bara bäst, Göran!
Medan hon kör mot Lidingö försöker hon låta bli att tänka på vad som kan ha hänt, men tankarna blandas hela tiden med ljuden från inspelningen av mannen som gråtande berättade om sin dotter.
Saga säger för sig själv att hon ska träna hårt på kvällen och lägga sig tidigt.
Hon kommer inte fram på Roskullsvägen, det är så mycket folk på gatan att hon måste parkera ett par hundra meter ifrån Salmans hus. Nyfikna människor och journalister trängs vid de blåvita avspärrningsbanden och försöker se in mot huset. Saga ursäktar sig med stressad röst när hon knuffar sig fram. Det blå ljuset från utryckningsfordonen pulserar över de grönskande träden. Kollegan Magdalena Ronander lutar sig mot den mörkbruna tegelväggen och kräks. Pontus Salmans bil står parkerad på garageinfarten. Det är en vit BMW vars takfönster saknas. Små blodiga glaskuber ligger på karossen och kring bilen på infarten. Genom det blodiga sidofönstret skymtar en manskropp.
Det är Pontus Salman.
Magdalena lyfter en trött blick, torkar sig om munnen med en näsduk och hejdar Saga när hon är på väg in genom dörren.
– Nej, nej, säger hon hest. Du vill absolut inte gå in där.
Saga stannar, blickar in i det stora huset, vänder sig mot Magdalena för att fråga någonting, men tänker sedan att hon måste ringa Joona och berätta att de inte längre har något vittne.
101
Flickan med maskrosor
Joona springer genom ankomsthallen på Vanda flygplats utanför Helsingfors när hans telefon ringer.
– Saga, vad händer?
– Pontus Salman är död, han sitter i sin bil utanför huset, det ser ut som om han har skjutit sig själv.
Joona kommer ut, går fram till den första taxin i kön, förklarar för chauffören att han ska till hamnen och sätter sig sedan i baksätet.
– Vad sa du? frågar Saga.
– Ingenting.
– Vi har inget vittne, säger Saga stressat. Vad fan ska vi göra?
– Jag vet inte, säger Joona och sluter ögonen en stund.
Han känner bilens rörelser omkring sig, ett mjukt fjädrande, böljande. Taxin lämnar flygplatsens område, ökar hastigheten och kommer ut på motorvägen.
– Du kan inte åka till Raphaels båt utan understöd …
– Flickan, säger Joona plötsligt.
– Va?
– Axel Riessen spelade fiol med en flicka, säger Joona och öppnar sina grå ögon. Hon kan ha sett någonting.
– Varför tror du det?
– Det stod en maskros, en maskrosboll i ett whiskyglas …
– Vad fan pratar du om? frågar Saga.
– Försök att få tag på henne bara.
Joona lutar sig tillbaka mot ryggstödet och minns hur Axel stod med fiolen i handen när flickan kom med en bukett utblommade maskrosor. Sedan tänker han återigen på maskrosbollen med böjd stjälk över kanten till whiskyglaset i Axels sovrum. Hon har varit där och då är det möjligt att hon har sett något.
Joona går ombord på den grå bevakningsbåten Kirku som finska marinen fick överta från kustbevakningen sex år tidigare. När han skakar hand med fartygets befäl Pasi Rannikko kommer han omedelbart att tänka på Lennart Johansson vid sjöpolisen på Dalarö. Han som älskade att surfa och kallade sig själv för Lance.
Pasi Rannikko är precis som Lance en ung, solbränd man med klarblå ögon. Men till skillnad från Lance så tar han sin befattning på mycket stort allvar. Det är uppenbart att det oväntade uppdraget utanför Finlands territorium besvärar honom.
– Ingenting kring den här turen gör mig glad, säger Pasi Rannikko torrt. Men mitt befäl är kompis med din chef … och det räckte tydligen.
– Jag räknar med att få ett åklagarbeslut medan vi tar oss dit, säger Joona och känner vibrationerna då fartyget lägger ut från piren och smidigt styr över vattnet.