– Så fort du har ditt åklagarbeslut kontaktar jag FNS Hanko. Det är en robotbåt med tjugo officerare och sju värnpliktiga.
Han pekar ut robotbåten på radarbilden.
– Hon kan komma upp i 35 knop, det tar inte ens tjugo minuter innan hon är ifatt oss.
– Bra.
– Raphael Guidis yacht har passerat Dagö och befinner sig en bit utanför Estland … Jag hoppas att du är medveten om att vi inte kan gå ombord på en båt på estniskt vatten om det inte rör sig om en nödsituation eller öppet kriminell verksamhet.
– Ja, svarar Joona.
Med mullrande maskiner lämnar båten hamnområdet.
– Här kommer hela besättningen, säger Pasi Rannikko ironiskt.
En väldig, ljusskäggig man kliver upp på kaptensbryggan. Han är förste och ende styrman och presenterar sig som ”Niko Kapanen, som ishockeyspelaren”. Han sneglar på Joona, kliar sig i skägget och frågar sedan försiktigt:
– Vad är den här Guidi misstänkt för egentligen?
– Kidnappning, mord, polismord, vapensmuggling, säger Joona.
– Och Sverige skickar en enda polis?
– Ja, ler Joona.
– Och vi bidrar med en obestyckad gammal pråm.
– Så fort vi har ett åklagarbeslut så har vi nästan en pluton, säger Pasi Rannikko entonigt. Jag pratar med Urho Saarinen på Hanko och han är här på tjugo minuter.
– Men inspektioner, säger Niko. Vi får väl för fan inspektera en …
– Inte på estniskt vatten, avbryter Pasi Rannikko.
– För jävligt, muttrar Niko.
– Det ordnar sig, säger Joona kort.
102
När bilden vänds
Axel Riessen ligger påklädd på sängen i sovrummet som hör till den femrumssvit han tilldelats på Raphael Guidis megayacht. Bredvid honom finns mappen med de utförliga uppgifterna kring leverdonatorn, en man som ligger i koma efter en misslyckad operation. Alla värden är perfekta – vävnadstypen matchar Axel perfekt.
Axel stirrar upp i taket och känner hjärtat slå hårt i bröstet. Han rycker till när det plötsligt knackar på dörren. Det är den vitklädde mannen som tog emot honom efter helikopterfärden.
– Middag, säger mannen kort.
De går tillsammans genom en spa-avdelning. Axel skymtar gröna, nedsänkta bad fulla med tomflaskor och ölburkar. Inplastade handdukar ligger fortfarande i de eleganta hyllorna av vit marmor utefter väggarna. Bakom frostade glasväggar anas ett gym. En dubbeldörr i matt metall glider ljudlöst isär när de passerar relaxavdelningen med beige heltäckningsmatta, sittmöbler och ett lågt men massivt bord i slipad kalksten. En egendomlig, mörk dager ligger över rummet och skapar glidande skuggor och ljusfläckar över väggar och golv. Axel lyfter blicken och ser att de befinner sig under yachtens stora swimmingpool. Bassängens botten består av glas och ovanför skräpet och de kasserade möblerna syns den bleka himlen.
Raphael Guidi sitter i en soffa, klädd i samma joggingbyxor som tidigare och en vit T-shirt som spänner över hans mage. Han klappar på platsen bredvid sig och Axel fortsätter fram till honom och slår sig ner. De båda livvakterna står bakom Raphael som två skuggor. Ingen säger någonting. Raphael Guidis telefon ringer, han svarar och inleder ett långt samtal.
Efter en stund återvänder den vitklädde mannen med en serveringsvagn. Under tystnad dukar han det låga kalkstensbordet med tallrikar och glas, ett stort fat med stekta hamburgare, bröd och pommes frites, en ketchupflaska och en stor plastflaska med Pepsi Cola.
Raphael lyfter inte blicken, utan fortsätter bara sitt telefonsamtal. Med neutral röst diskuterar han en massa detaljer kring produktionshastighet och logistik.
Ingen säger någonting, alla väntar tålmodigt.
Efter femton minuter avslutar Raphael Guidi samtalet och ser lugnt på Axel Riessen. Han börjar sedan tala med mjuk stillsamhet.
– Du vill kanske ha ett glas vin, säger han. Du kan få en ny lever inom ett par dagar.
– Jag läste uppgifterna kring donatorn flera gånger, säger Axel. Perfekt, jag är imponerad, allt stämmer …
– Det är intressant, det här med önskningar, svarar Raphael. Vad man önskar sig mest av allt. Jag önskar att min hustru levde, att vi fick vara tillsammans.
– Jag förstår det.
– Men för mig sitter önskningar också ihop med motsatsen, säger Raphael.
Han tar en hamburgare och en korg med pommes frites och skickar sedan serveringsfaten till Axel.
– Tack.
– Önskningen i ena vågskålen väger upp mardrömmen i den andra, fortsätter Raphael.
– Mardrömmen?
– Jag menar bara … vi går omkring i våra liv och bär på en massa ytterligheter, vi bär på önskningar som aldrig blir uppfyllda och mardrömmar som aldrig blir verkliga.
– Kanske det, svarar Axel och tar en tugga av sin hamburgare.
– Din önskan om att få tillbaka sömnen kan ju gå i uppfyllelse, men hur … Jag undrar hur du tänker dig den andra vågskålen, hur ser din värsta mardröm ut?
– Jag vet faktiskt inte, ler Axel.
– Vad är du rädd för? frågar Raphael och saltar sin pommes frites.
– Sjukdom, död … och stor smärta.
– Givetvis, smärta, jag håller med, säger Raphael. Men för mig handlar det, har jag börjat inse, om min son. Han är snart vuxen och jag har börjat bli rädd för att han ska vända sig bort, försvinna från mig.
– Ensamhet?
– Ja, jag tror det, säger Raphael. Total ensamhet är nog min mardröm.
– Jag är redan ensam, ler Axel. Det värsta har redan hänt.
– Säg inte det, skämtar Raphael.
– Nej, men att det skulle upprepas …
– Hur menar du?
– Glöm det, jag vill inte prata om det.
– Att du skulle orsaka en flickas självmord igen, säger Raphael långsamt och lägger något på bordet.
– Ja.
– Vem skulle ta livet av sig?
– Beverly, viskar Axel och ser att föremålet Raphael la på bordet framför honom är ett fotografi.
Det ligger med baksidan uppåt.
Axel sträcker ut handen utan att egentligen vilja det. Fingrarna darrar när han vänder på bilden. Han rycker åt sig handen och drar efter andan. På fotografiet syns Beverlys undrande ansikte i skenet från en kamerablixt. Han stirrar på bilden och försöker förstå. Han inser att det är menat som en varning, för fotografiet togs för flera dagar sedan, inne i hans hus, i köket, när Beverly hade provat en fiol och sedan gått in för att hitta en vas för maskrosbuketten.
103
Närmare
Efter två timmar ombord på den finska marinens bevakningsfartyg ser Joona för första gången Raphael Guidis lyxyacht smäckert glida fram vid horisonten. I solljuset liknar hon ett blixtrande kristallskepp.
Befälet Pasi Rannikko kommer tillbaka och ställer sig bredvid honom och nickar bort mot den stora yachten.
– Hur nära ska vi? frågar han sammanbitet.
Joona ger honom en glimrande isgrå blick.
– Så nära att vi kan se vad som händer ombord, säger han lugnt. Jag behöver …
Han tystnar när det plötsligt sticker till i tinningarna. Han tar stöd mot relingen och försöker andas långsamt.
– Vad är det? frågar Pasi Rannikko med skratt i rösten. Är du sjösjuk?
– Ingen fara, säger Joona.
Smärtan dunkar till igen, han håller sig fast och lyckas förbli stående genom hela skovet av smärta. Han vet att han inte under några omständigheter kan ta sin medicin nu, den kan göra honom ofokuserad och trött.
Joona känner det svala vinddraget kyla ned svettdropparna på hans panna. Han tänker på Disas blick, hennes allvarliga, genomskinliga ansikte. Solen glimmar på den släta havsytan och han ser plötsligt brudkronan för sin inre syn. Den glänser i sin monter på Nordiska museet med ett mjukt skimmer över de flätade spetsarna. Han tänker på doften av vildblommor och en kyrka som har lövats för sommarbröllop, hans hjärta slår så hårt att han först inte förstår att kaptenen talar till honom.