– Vad menar du?
Joona ser förvirrat på Pasi Rannikko som står bredvid honom och sedan bort mot den stora vita yachten.
104
Mardrömmen
Axel kan inte äta mer, han mår illa. Blicken söker sig gång på gång till fotografiet på Beverly.
Raphael doppar pommes frites i en liten pöl av ketchup på kanten till tallriken.
Axel ser plötsligt en ung man stå i dörren och betrakta dem. Han ser trött och ängslig ut. Han håller en mobiltelefon i handen.
– Peter, ropar Raphael. Kom hit!
– Jag vill inte, säger den unge mannen med vek röst.
– Det var inte en fråga, ler Raphael irriterat.
Pojken kommer fram och hälsar blygt på Axel Riessen.
– Det här är min son, förklarar Raphael som om det hade rört sig om en vanlig middagsbjudning.
– Hej, säger Axel vänligt.
Mannen som satt bredvid piloten i helikoptern står vid barskåpet och kastar jordnötter till en glad och raggig hund. Hans gråa hår ser metalliskt ut och hans glasögon blänker vita.
– Han mår inte bra av nötter, säger Peter.
– Efter maten kan du väl hämta fiolen? frågar Raphael med plötslig trötthet i rösten. Vår gäst är intresserad av musik.
Peter nickar, han är blek och svettig, ringarna kring ögonen är nästan violetta.
Axel gör ett försök att le.
– Vad har du för fiol?
Peter rycker på axlarna.
– Den är alldeles för fin för mig, det är en Amati. Min mamma var musiker, det är hennes Amati.
– En Amati?
– Vilket instrument är egentligen bäst? frågar Raphael. Amati eller Stradivarius?
– Det beror bara på vem som spelar, svarar Axel.
– Du kommer från Sverige, säger Raphael. I Sverige finns det fyra fioler tillverkade av Stradivarius, men ingen som Paganini spelat på … och jag inbillar mig …
– Det stämmer nog, svarar Axel.
– Jag samlar på stråkinstrument som fortfarande minns hur … Nej, avbryter han sig själv. Låt mig formulera det på ett annat sätt … Om de här instrumenten hanteras rätt så kommer du att höra saknaden efter en förlorad själ.
– Kanske det, svarar Axel.
– Jag ser till att påminna om den saknaden när det är dags att skriva kontrakt, fortsätter Raphael och ler glädjelöst. Jag samlar de inblandade parterna, vi lyssnar på musik, den här unika, sorgsna klangen och så skriver vi ett kontrakt i luften, med våra önskningar och mardrömmar som insats … det är ett Paganinikontrakt.
– Jag förstår.
– Gör du? frågar Raphael. Det går inte att bryta, inte ens med sin egen död. För den som försöker bryta överenskommelserna eller tar sitt eget liv ska veta att han i så fall kommer att skörda sin värsta mardröm.
– Vad vill du att jag ska svara? frågar Axel.
– Jag säger bara … Det här är inte ett kontrakt man bryter, och jag … hur ska jag uttrycka mig? frågar han sig själv dröjande. Jag kan inte se hur det skulle gagna min verksamhet om du misstog mig för en snäll person.
Raphael går fram till den stora teven som sitter på väggen. Han tar upp en blänkande skiva ur sin innerficka och matar in i dvd-spelaren. Peter sätter sig på kanten till en av sofforna. Pojken ser skyggt på männen i rummet. Han är ljus och liknar inte alls fadern. Hans kropp är inte bred och satt, utan snarare finlemmad, och hans ansikte är känsligt.
Bilden knastrar och fylls av grå strimmor. Axel känner en påtaglig, helt fysisk rädsla när han ser tre personer komma ut ur en dörr till en tegelvilla. Han känner omedelbart igen två av personerna: kriminalkommissarie Joona Linna och Saga Bauer. Den tredje är en ung kvinna med latinska drag.
Axel tittar på teven och ser Joona Linna ta fram en telefon och ringa. Han verkar inte få något svar. Med slutna, stressade ansikten kliver de tre in i en bil och kör iväg.
Kameran rör sig skakigt fram mot dörren, den öppnas, ljuset försvinner i det plötsliga mörkret och justeras sedan av den automatiska bländaren. Två stora resväskor står i hallen. Kameran fortsätter mot köket, svänger sedan åt vänster och fortsätter nedför en trappa, genom en kaklad gång in i ett stort rum med en simbassäng. En kvinna i baddräkt sitter i en solstol och en annan kvinna med håret i en pojkfrisyr står och talar i telefon.
Kameran drar sig bakåt i en skygg rörelse, den väntar ut telefonsamtalet, håller sig dold tills kvinnan med pojkfrisyr slutar tala och fortsätter sedan framåt. Stegen hörs och kvinnan med telefonen vänder sitt trötta och ledsna ansikte mot kameran och stelnar till. Ett uttryck av stor rädsla far över hennes drag.
– Jag tror inte att jag vill se mer, pappa, säger sonen med vek röst.
– Det är nu det börjar, svarar Raphael.
Teven blir plötsligt mörk, kameran stängs av, men bilden återvänder samma sekund, flimrar och stabiliseras igen. Kameran är nu fäst på ett stativ och de båda kvinnorna sitter bredvid varandra på golvet mot den kakelklädda väggen. På en stol framför de båda kvinnorna sitter Pontus Salman. Han ser ut att andas snabbt, hans kropp rör sig oroligt på stolen.
Klockan i filmrutan visar att inspelningen gjordes för bara en timme sedan.
En svartklädd man med ansiktet dolt av en rånarluva går fram till Veronique, tar hårt i hennes hår och tvingar upp hennes ansikte mot kameran.
– Förlåt, förlåt, förlåt, säger Raphael med pipig röst.
Axel tittar undrande på honom, men hör sedan Veronique Salmans röst:
– Förlåt, förlåt, förlåt.
Hennes röst är korthuggen av rädsla.
– Jag hade ingen aning, piper Raphael och pekar på teven.
– Jag hade ingen aning, vädjar Veronique. Jag tog bilden, men jag menade ingenting illa, jag visste inte hur dumt det var, jag trodde bara att …
– Du måste välja, säger mannen i rånarluvan till Pontus Salman. Vem ska jag skjuta i knäet? Din hustru … eller din syster?
– Snälla, viskar Pontus. Gör inte så här.
– Vem ska jag skjuta? frågar mannen.
– Min hustru, svarar Pontus nästan ljudlöst.
– Pontus, vädjar hustrun. Snälla, låt honom inte …
Pontus börjar gråta hackande, skärande.
– Det kommer att göra ont om jag skjuter henne, varnar mannen.
– Låt honom inte göra det! skriker Veronique panikslaget.
– Har du ångrat dig? Ska jag skjuta din syster istället?
– Nej, svarar Pontus.
– Be mig om det.
– Vad sa du? frågar han med brustet ansikte.
– Be mig snällt att göra det.
Det blir tyst och sedan hör Axel Pontus Salman säga:
– Var snäll och … skjut min hustru i knäet.
– Jag kan skjuta henne i båda när du ber så fint, säger mannen och lägger sin revolver mot Veronique Salmans ben.
– Låt honom inte göra det, skriker hon. Snälla Pontus …
Mannen avfyrar vapnet, en kort knall hörs och benet fladdrar till. Blod skvätter över kaklet. Ett moln av krutgas skingras kring pistolen. Veronique skriker rakt ut tills rösten bryts. Han avfyrar vapnet igen. Rekylen får pistolens pipa att studsa upp. Det andra knäet träffas och hela benet viker sig i en omöjlig vinkel.
Veronique skriker igen, hest och främmande, hennes kropp rycker av smärta och blod flödar ut över klinkergolvet under henne.
Pontus Salman kräks och mannen med rånarluvan tittar till på honom med en undrande, drömsk blick.
Veronique hasar åt sidan med överkroppen, andas snabbt och försöker nå sina skadade ben med händerna. Den andra kvinnan ser ut att vara i chock, ansiktet är grönblekt och ögonen är bara stora, svarta hålor.
– Din syster är psykiskt störd – eller hur? frågar mannen nyfiket. Tror du att hon fattar vad som händer?
Han klappar Pontus Salman tröstande på huvudet och säger sedan:
– Ska jag våldta din syster eller skjuta din hustru?
Pontus svarar inte, han ser ut att förlora medvetandet. Ögonen håller på att rulla bakåt och mannen slår till honom i ansiktet.