– Svara mig, ska jag skjuta din hustru eller våldta din syster?
Pontus Salmans syster skakar på huvudet.
– Våldta henne, viskar Veronique mellan de flåsande andetagen. Snälla, snälla Pontus, säg att han ska våldta henne.
– Våldta henne, viskar Pontus.
– Va?
– Våldta min syster.
– Okej, snart, säger mannen.
Axel ser ned i golvet, ned mellan sina fötter. Han kämpar för att höra något annat än jämrandet från filmen, bönerna, de råa, fasansfulla skriken. Han försöker fylla sitt huvud med minnet av musik, försöker förstå de rum som uppstår hos Bach, rum fyllda av ljus, av störtande strålar.
Till slut blir det tyst. Axel lyfter blicken mot filmen. Kvinnorna ligger döda vid väggen. Han ser mannen med rånarluvan stå flämtande med en kniv i ena handen och pistolen i den andra.
– Mardrömmen har skördats – nu kan du ta ditt liv, säger mannen på filmen, slänger pistolen till Pontus och går sedan undan, bakom kameran.
105
Vittnet
Saga Bauer lämnar Magdalena Ronander och kliver tillbaka över avspärrningsbanden. De nyfikna har blivit ännu fler, SVT har kommit med en stor skåpbil, en uniformerad polis försöker få folk att flytta på sig för att släppa fram en ambulans.
Saga lämnar allt detta bakom sig, går uppför en plattlagd gång i någons trädgård och förbi ett jasminträd. Hon går allt snabbare och den sista biten till bilen springer hon, rakt över en gräsmatta.
– Flickan, hade Joona plötsligt sagt i telefon. Du måste hitta flickan. Det fanns en flicka hos Axel Riessen. Han kallade henne för Beverly. Prata med Robert, hans bror. Hon kanske är femton år, det måste gå att spåra henne.
– Hur lång tid har jag på mig att få med åklagaren på det här?
– Inte så lång, svarade Joona. Men du hinner.
Medan Saga kör in mot Stockholm ringer hon Robert Riessen men får inget svar. Hon ringer växeln på Rikskriminalen och ber om att få bli kopplad till Joonas assistent, den fylliga kvinnan som vunnit en OS-medalj i simning en gång i tiden och som envisas med sina överdrivet målade naglar och blanka läppstift.
– Anja Larsson, hör hon efter en halv signal.
– Hej, det här är Saga Bauer på Säpo, vi träffades nyss inne hos …
– Jo tack, säger Anja kyligt.
– Jag undrar om du kan hitta en flicka som kanske heter Beverly och …
– Ska jag fakturera Säpo för det?
– Gör vad fan du vill, bara du får fram ett jävla telefonnummer innan …
– Vårda ditt språk, unga dam.
– Glöm att jag frågade.
Saga svär och tutar utdraget på en bil som inte kör trots att trafikljusen skiftat till grönt, och hon ska precis avbryta samtalet när Anja plötsligt talar.
– Hur gammal är hon?
– Kanske femton.
– Det finns inget telefonnummer till Beverly Andersson. Det är möjligt att hon har en telefon utan abonnemang, hon är inte inskriven i något telefonregister … det enda som finns är ett telefonnummer till hennes pappa.
– Okej, jag ringer honom. Kan du sms:a numret?
– Jag har redan gjort det.
– Tack, tack Anja … Ursäkta att jag är lite otålig, jag är bara orolig för Joona, att han ska göra något dumt om han inte får understöd.
– Har du pratat med honom?
– Det var han som bad mig leta efter flickan. Jag har aldrig ens träffat henne, jag vet inte … Han litar på att jag ordnar det här, men jag …
– Ring Beverlys pappa så fortsätter jag att leta, säger Anja och lägger på.
Saga svänger in till vägkanten i Hjorthagen, tar fram numret som Anja skickade henne. Riktnumret 0418 går till Skåne. Kanske Svalöv, tänker hon och låter signalerna gå fram.
106
Pappan
I ett furukök mitt i Skåne rycker en man till när telefonen ringer. Han har precis kommit in efter att ha tillbringat över en timme med att trassla ut en av kvigorna som tagit sig över elstängslet och fastnat i grannens taggtråd. Evert Andersson har blod på fingrarna, blod som han torkat av på sina blå arbetskläder.
När det ringer är det inte bara hans smutsiga händer som hejdar honom från att svara, utan en känsla av att det inte finns någon han skulle vilja tala med i denna stund. Han lutar sig fram, tittar på nummerpresentatören och ser att det rör sig om ett dolt nummer, antagligen en telefonförsäljare med tillgjord röst.
Han låter signalerna tona ut, men sedan börjar telefonen ringa igen. Evert Andersson ser på displayen igen och svarar till slut:
– Andersson.
– Hej, jag heter Saga Bauer, hörs en stressad kvinnoröst. Jag är polis, kommissarie på Säpo. Jag söker egentligen er dotter, Beverly Andersson.
– Vad är det som har hänt?
– Hon har inte gjort någonting, men jag tror att hon har viktiga kunskaper som kan hjälpa oss.
– Och nu är hon försvunnen? frågar han svagt.
– Jag tänkte att du kanske har ett telefonnummer till henne, säger Saga.
Evert tänker att han en gång såg sin dotter som sin arvtagare, den som skulle föra traditionen vidare, den som skulle gå här i hans hus, hans lador, ekonomibyggnader och över hans åkrar. Hon skulle gå över gården som hennes mamma hade gjort, i gröna gummistövlar i leran, tjock som sin mamma, med en skinnrock om kroppen och håret i en fläta på ena axeln.
Men Beverly hade redan som litet barn något över sig som var annorlunda, som gjorde honom rädd.
Hon växte upp och blev mer och mer annorlunda. Annorlunda än han, annorlunda än sin mor. En gång kom han in i ladan när hon var ett barn, bara åtta, nio år. Hon satt i en tom kätte på en upp- och nervänd hink och sjöng för sig själv med slutna ögon. Hon var förlorad i ljudet av sin egen röst. Han hade tänkt ryta åt henne att sluta upp, att inte fåna sig, men det ljusa uttrycket i barnets ansikte förvillade honom. Från den stunden visste han att det fanns något i henne som han aldrig skulle kunna förstå. Och han slutade prata med henne. Så fort han försökte säga något, försvann orden.
När hennes mor dog blev tystnaden på gården fullständig.
Beverly började ströva runt, hon kunde vara försvunnen i timmar, ibland ett helt dygn. Polisen fick hämta hem henne från adresser hon inte visste hur hon hamnat på. Hon följde med vem som helst, bara de pratade snällt med henne.
– Det finns ingenting jag vill säga till henne. Så vad skulle jag med ett telefonnummer till? säger han på sin sträva, motvilliga skånska.
– Är du säker på …
– Det är ingenting en stockholmare kan förstå, avbryter han och lägger på luren.
Han ser på sina fingrar kring telefonen, ser blodet över knogarna, smutsen under naglarna, efter nagelbanden, i varje fåra och självspricka. Han går långsamt till den gröna fåtöljen, tar upp den blanka kvällstidningsbilagan och börjar läsa. I kväll kommer det visst ett minnesprogram över teveprofilen Ossian Wallenberg. Evert låter tidningen falla till golvet när han överraskas av sina egna tårar. Han mindes plötsligt att Beverly brukade sitta i soffan bredvid honom och skratta åt dumheterna i Guldfredag.
107
Det tomma rummet
Saga Bauer svär högt för sig själv och blir sedan sittande i bilen. Hon blundar och slår handen på ratten några gånger. Långsamt upprepar hon för sig själv att hon måste samla tankarna och komma vidare innan det är för sent. Hon är så försjunken att hon rycker till när telefonen ringer.
– Det är jag igen, säger Anja Larsson. Jag kopplar dig till Herbert Saxéus på Sankta Maria Hjärta, säger hon kort.
– Okej, vad …
– Saxéus hade hand om Beverly Andersson under de två år hon bodde på kliniken.
– Tack, det var …
Men Anja har redan kopplat in Saga på en annan linje.
Saga väntar, hör signalerna gå fram. Sankta Maria Hjärta, tänker hon och erinrar sig att sjukhuset ligger i Torsby, öster om Stockholm.