– Du hotar att skada Beverly.
– Du kan få välja mellan henne och din lillebror, om du hellre vill det? säger Raphael, dricker en klunk vitamindryck, stryker sig i ena mungipan och ber sedan Peter gå efter fiolen.
– Har jag berättat att jag bara äger instrument som Paganini har spelat på? frågar han. Det är de enda jag bryr mig om. Det sägs att Paganini hatade sitt ansikte … och personligen tror jag att han sålde sin själ för att bli dyrkad. Han kallade sig själv för apa … men när han spelade kom kvinnorna krypande. Det var värt priset. Han spelade och spelade tills det luktade eld om honom.
Axel ser ut genom de stora panoramafönstren där de väldiga vattenmassorna ligger alldeles stilla. Genom de mindre fönstren mot fördäcket kan han ana den vita helikoptern som han kom till lyxyachten med. Axels tankar pendlar mellan den ohyggliga filmen och sökandet efter möjliga flyktvägar.
Han känner sig fruktansvärt trött, sitter bara stilla och lyssnar på Raphael som fortsätter att diskutera fioler, Stradivarius fixering vid de ljusaste klangerna, träets hårdhet, den långsamt växande lönnen och granen.
Raphael hejdar sig, ler återigen livlöst och säger:
– Så länge du är lojal så kan du njuta av det som ryms i den första vågskålen, du kommer att ha en frisk lever, sova gott och leva ditt liv, och det enda som krävs är att du inte glömmer bort kontraktet med mig.
– Och du vill ha utförseltillståndet påskrivet.
– Det skulle jag få i vilket fall som helst, men jag vill inte tvinga dig, jag vill inte döda dig, det vore ett slöseri, jag vill ha …
– Min lojalitet, fyller Axel i.
– Är det dumt, tycker du? frågar Raphael. Tänk efter ett ögonblick och räkna sedan upp de personer i ditt liv som du vet är helt lojala.
Det blir tyst mellan dem. Axel stirrar framför sig.
– Exakt, säger Raphael efter en stund med sorgsen blick.
109
Kontraktet
Axel öppnar skinnmappen på bordet, ser att den innehåller alla handlingar som behövs för att containerfartyget M/S Icelus ska få tillstånd att lämna Göteborgs hamn med sin stora last ammunition.
Det enda som fattas är hans underskrift.
Raphael Guidis son Peter kommer in i rummet med slutet, blekt ansikte. Han bär en mycket vacker fiol i handen, ett rödbrunt instrument med buktig klanglåda. Axel ser genast att det är en Amati, en riktigt välbevarad Amati.
– Som jag tror att jag nämnde så tycker jag att viss musik hör ihop med det vi ska göra nu, säger Raphael mjukt. Den där fiolen var hans mammas … och långt tidigare spelade Nicolò Paganini på den.
– Den byggdes år 1657, säger Peter, tar sina nycklar och sin mobiltelefon ur fickorna och lägger dem på bordet innan han sätter fiolen till axeln.
Pojken placerar stråken på strängarna och börjar spela dröjande. Axel hör omedelbart att det är inledningen till Paganinis mest berömda verk, 24 Caprices. Det anses vara det mest svårspelade fiolstycket i världen. Pojken spelar som under vatten. Det går alldeles för långsamt.
– Det är ett fördelaktigt kontrakt, säger Raphael lågt.
Det är fortfarande ljust ute, de stora panoramafönstren kastar ett grått, väldigt sken in i salongen.
Axel tänker på Beverly, hur hon kröp upp i hans säng på den psykiatriska kliniken och viskade: Du har ett sken omkring dig, jag såg det ända ifrån korridoren.
– Har du tänkt färdigt? frågar Raphael.
Axel uthärdar inte att se in i Raphaels ödsliga ögon, han viker undan blicken och tar pennan som ligger framför honom. Han hör sitt eget hjärta slå och försöker dölja den snabba andhämtningen.
Den här gången kommer han inte rita någon gubbe som säger hej, han kommer att skriva sitt namn och be till Gud att Raphael Guidi nöjer sig med detta och låter honom återvända till Sverige.
Axel känner pennan darra i handen. Han lägger sin andra hand ovanpå för att hålla den stadig, drar efter andan och för försiktigt pennans spets till den tomma raden.
– Vänta, säger Raphael. Innan du skriver på någonting vill jag veta om du kommer att vara lojal.
Axel tittar upp och möter hans blick.
– Om du verkligen är beredd att skörda din mardröm vid kontraktsbrott så ska du visa det genom att kyssa min hand.
– Vad då? viskar Axel.
– Ska vi sluta kontrakt?
– Ja, svarar Axel.
– Kyss mig på handen, säger Raphael med förvrängd röst, som om han spelade idiot i en gammal pjäs.
Sonen spelar allt långsammare, försöker få fingrarna att lyda, att växla lägen, men hamnar fel i de svåra övergångarna, stakar sig och ger plötsligt bara upp.
– Fortsätt, säger Raphael utan att titta på honom.
– Det är för svårt för mig, det låter inte bra.
– Peter, det är bortskämt att ge upp innan man ens …
– Spela själv, avbryter sonen.
Raphaels ansikte blir alldeles stilla och stramt som en dammig klippformation.
– Du gör som jag säger, säger han med tillkämpat lugn.
Pojken står helt stilla med nedslagen blick. Raphaels högra hand går upp till träningsoverallens dragkedja.
– Peter, jag tyckte bara att det lät fint, säger han samlat.
– Stallet sitter snett, säger Axel nästan viskande.
Peter tittar på fiolen med rodnande kinder.
– Går det att reparera? frågar han.
– Det är lätt att justera, det kan jag göra om du vill, säger Axel.
– Tar det lång tid? frågar Raphael.
– Nej, svarar Axel.
Han lägger ifrån sig pennan, tar emot fiolen, vänder på den, känner dess lätthet. Han har aldrig rört en äkta Amati tidigare och aldrig någonsin en som Paganini spelat på.
Raphael Guidis telefon ringer. Han tar upp den och tittar på den, reser sig och går undan, lyssnar på någon.
– Det stämmer inte, säger han med ett konstigt ansiktsuttryck.
Ett förundrat leende skymtar över läpparna och sedan säger han något med spänd röst till livvakterna. De lämnar matsalen och skyndar uppför trappan tillsammans med Raphael.
Peter iakttar Axel medan han lossar på strängarna. Det knakar i instrumentet. Det torra ljudet från hans fingrar förstärks i resonanslådan. Försiktigt reser Axel stallet och spänner sedan strängarna över det.
– Gick det bra? frågar Peter viskande.
– Ja, svarar Axel medan han stämmer fiolen. Prova nu så får du höra.
– Tack, säger Peter när han tar emot fiolen.
Axel ser att Peters mobiltelefon ligger på bordet och säger:
– Fortsätt spela, du hade precis gjort den första löpningen och gick in i pizzicatopartiet.
– Nu blir jag generad, säger Peter och vänder sig bort.
Axel lutar sig mot bordet, sträcker försiktigt ut handen bakom sig, når telefonen med fingertopparna och råkar putta till den så att den ljudlöst snurrar ett varv på bordsskivan.
Med ryggen till lägger Peter fiolen till axeln och tar upp stråken.
Axel tar telefonen, håller den dold i handen och flyttar sig lite åt sidan.
Peter sänker stråken till strängarna, men avbryter sig, vänder sig istället runt och försöker blicka förbi Axel.
– Min telefon, säger han. Ligger den bakom dig?
Axel låter telefonen glida ur handen och ner på bordet igen innan han vänder sig om och tar upp den.
– Kan du se om jag fick ett meddelande? undrar Peter.
Axel tittar på telefonen och märker att det är full täckning, trots att de är mitt ute på havet. Han inser att båten givetvis har satellituppkoppling.
– Inget meddelande, säger han och lägger tillbaka telefonen på bordet.
– Tack.
Axel står kvar vid bordet medan Peter fortsätter spela Caprice nummer 24, långsamt och alltmer orytmiskt.
Peter är inte obegåvad, han har övat mycket, men han har ingen möjlighet att behärska stycket. Ändå är fiolens klang så underbar att Axel hade njutit även om ett litet barn hade suttit och petat på strängarna. Han lutar sig tillbaka mot bordet och lyssnar, försöker åter nå telefonen.