Peter kämpar för att hitta rätt när han knäpper på strängarna, men förlorar tempo, han avbryter sig och börjar om medan Axel försöker nå telefonen. Han flyttar sig långsamt åt sidan men hinner inte ta den. Peter spelar falskt, tystnar och vänder sig åter mot Axel.
– Det här är svårt, säger han och gör ett nytt försök.
Han börjar om men det blir fel igen.
– Det går inte, säger han och sänker fiolen.
– Om du behåller ringfingret på a-strängen är det lättare att hinna med …
– Kan du inte visa?
Axel tittar på telefonen som ligger på bordet. En solkatt blänker till utifrån och Axel vänder blicken mot panoramafönstren. Havet ligger märkligt slätt och tomt. Det dånar nerifrån maskinrummet, ett pågående muller som han inte noterat förrän nu.
Peter lämnar över fiolen och Axel lägger den till axeln, spänner stråken lite mer och börjar sedan spela stycket från början. Den flödande, sorgsna inledningen strömmar ut i rummet i högt tempo. Fiolens ton är inte kraftfull, men underbart mjuk och ren. Paganinis musik jagar sig själv i allt snabbare och högre cirklar.
– Gud, viskar Peter.
Takten är plötsligt hisnande, prestissimo. Det är lekfullt vackert och samtidigt genombrutet av tvära strängbyten och vassa hopp mellan oktaverna.
Axel har all musik i sitt huvud och behöver bara släppa lös den. Alla toner är inte perfekta, men fingrarna hittar fortfarande vägen över fiolhalsen, löper fram över trä och strängar.
Raphael ropar något på kaptensbryggan och något dunsar i golvet så att kristallkronan klirrar. Axel fortsätter spela – de kvillrande ljusa löpningarna gnistrar som sol över sjövatten.
Steg hörs plötsligt i trappan och när Axel ser Raphael med svettigt ansikte och en blodig militärkniv i handen slutar han spela tvärt. Den gråhåriga livvakten går bredvid Raphael med en gulgrön automatkarbin höjd, en belgisk Fabrique Nationale SCAR.
110
Ombord
Joona Linna står med en kikare tillsammans med Pasi Rannikko och den ljusskäggige officeren. De bevakar den enorma lyxyachten som ligger stilla på havet. Vinden har avtagit under dagen. Italiens flagga hänger stilla. Ingen aktivitet verkar förekomma på båten. Det är som om besättning och passagerare sov en törnrosasömn. Det är stiltje på Östersjön, vattnet avspeglar den höga ljusblå himlen. Alltmer sällan får de långsamma dyningarna den släta ytan att höja sig en aning.
Plötsligt ringer det i Joonas ficka. Han lämnar kikaren till Niko, tar upp telefonen och svarar sedan.
– Vi har ett vittne, skriker Saga Bauer i luren. Flickan är vårt vittne, hon såg allting. Axel Riessen är kidnappad, åklagaren har redan reagerat, ni får gå ombord och leta efter honom!
– Bra jobbat, säger Joona sammanbitet.
Pasi Rannikko ser på honom när han stänger telefonen.
– Vi har ett åklagarbeslut om att gripa Raphael Guidi, säger Joona. Han är på sannolika skäl misstänkt för människorov.
– Jag kontaktar FNS Hanko, säger Pasi Rannikko och rusar fram till kommunikationscentralen vid styrplatsen.
– De är här på tjugo minuter, säger Niko uppjagat.
– Det här är en begäran om understöd, ropar Pasi Rannikko i mikrofonen. Vi har ett åklagarbeslut om att omedelbart gå ombord på Raphael Guidis båt och gripa honom … Ja, det är korrekt … Ja … Skynda er! Skynda er av bara fan!
Joona tittar återigen i kikaren, följer de vitmålade trapporna från plattformen i aktern, förbi undre däck och upp till akterdäcket med de hopfällda parasollen. Han försöker se något i de mörka fönstren mot matsalen, men de är bara svarta. Han följer räcket runt om med blicken och sedan vidare uppför nästa trappa till den stora terrassen.
Darrande luft kommer ut från lufttrummorna på taket till kaptensbryggan. Joona riktar kikaren mot de svarta fönstren och stannar upp. Genom glaset tycker han sig se en rörelse. Något vitt hasar mot rutans insida. Först tänker han på en jättelik vinge, böjda fjädrar som trycks mot glaset.
I nästa sekund liknar det tyg eller vit plast som viks ihop.
Joona blinkar för att se bättre och plötsligt möter han ett ansikte som stirrar tillbaka och höjer en kikare till ögonen.
Ståldörren till yachtens kaptensbrygga öppnas och en ljushårig man i mörka kläder kommer ut, går med snabba steg nedför en trappa och fortsätter ut på fördäcket.
Det är första gången Joona ser någon ombord på Raphaels båt.
Mannen med mörka kläder fortsätter upp på helikopterplattan och skyndar fram till helikoptern, lossar spännremmarna kring helikopterns medar och öppnar dörren till cockpiten.
– De lyssnar på vår radiokommunikation, säger Joona.
– Vi byter kanal, ropar Pasi Rannikko.
– Det spelar ingen roll nu, förklarar Joona. De stannar inte på båten, det verkar som om de kommer att ta helikoptern.
Han lämnar över kikaren till Niko.
– Vi har förstärkning om femton minuter, säger Pasi Rannikko.
– Den kommer för sent, konstaterar Joona snabbt.
– Det sitter någon i helikoptern, bekräftar Niko.
– Raphael har fått veta att vi har ett åklagarbeslut på att gå ombord, säger Joona. Han måste ha fått informationen samtidigt som vi.
– Ska du och jag gå ombord? frågar Niko.
– Det får bli så, säger Joona och ger honom en kort blick.
Niko trycker in ett magasin i en automatkarbin, svart som olja, en Heckler & Koch 416 med kort pipa.
Pasi Rannikko lossar pistolen från sitt hölster och räcker fram den till Joona.
– Tack, säger Joona, kontrollerar ammunitionen och går sedan snabbt igenom pistolen för att lära känna den en aning. Det är en M9A1, halvautomatisk. Den liknar M9 som användes i Gulfkriget, men magasinet ser lite annorlunda ut, och det finns ett fäste för lampa och lasersikte.
Utan att säga något mer styr Pasi Rannikko in mot lyxyachtens akterbrygga som ligger strax över vattenlinjen. När de kommer tätt intill känns yachten enorm, som ett höghus. Motorn backar, bromsar skummande. Niko hänger ut de skyddande fendrarna över relingen, skroven stöter emot varandra, det gnisslar.
Joona klättrar ombord, båtarna håller på att glida isär igen, vatten skvätter upp mellan dem, Niko hoppar och Joona fångar hans hand. Automatkarbinen klingar till mot räcket. De ser varandra hastigt i ögonen och går sedan mot trappan, tränger sig förbi några trasiga korgstolar och gamla vinlådor och fortsätter uppåt.
Niko vänder sig om och vinkar till Pasi Rannikko som styr undan från yachten.
111
Förrädare
Raphael Guidi står på kaptensbryggan tillsammans med livvakten med stubbat grått hår och hornbågade glasögon. Styrmannen stirrar på dem med rädd blick och stryker sig med handen över magen.
– Vad händer? frågar Raphael snabbt.
– Jag gav order om att värma upp helikoptern, säger styrmannen. Jag tänkte …
– Var är båten?
– Där, säger han och pekar akterut.
Helt nära, bakom yachtens däck med simbassäng och vinschar med livbåtar, skymtar kustbevakningens obestyckade transportfartyg. Svallvågor slår upp på den spräckliga, grå stäven och vattnet skummar av propellrarnas omvända rotation.
– Vad sa de, vad sa de exakt? frågar Raphael.
– De hade bråttom, bad om understöd, sa att de hade häktningsbeslut.
– Ingenting stämmer, säger Raphael och blickar runt.
Genom fönstret ser de att helikopterföraren redan sitter i cockpiten och att rotorn precis har kommit i rörelse. Plötsligt hörs Paganinis Caprice nummer 24 från matsalen under dem.
– Här befinner sig deras förstärkning, säger styrmannen och pekar på radarn.