Men vi hör klångandet
från kyrkklockornas ämbar när de hämtar vatten
varje onsdag
—är det onsdag?—
där har vi för våra söndagar!
Det var en begravning
och jag kände att den döde
läste mina tankar
bättre än jag själv.
Orgeln teg, fåglarna sjöng.
Gropen ute i solgasset.
Min väns röst höll till
på minuternas baksida.
Jag körde hem genomskådad
av sommardagens glans
av regn och stillhet
genomskådad av månen.
En gök satt och hoade i björken strax norr om huset. Den var så högröstad att jag först trodde att det var en operasångare som utförde en gökimitation. Förvånad såg jag fågeln. Stjärtfjädrarna rörde sig upp och ner för varje ton, som handtaget på en pump. Fågeln hoppade jämfota, vände sig om och skrek åt alla väderstreck. Sedan lyfte den och flög småsvärande över huset och långt bort i väster . . . Sommaren åldras och allt flyter ihop till ett enda vemodigt sus. Cuculus canorus återvänder till tropikerna. Dess tid i Sverige är över. Den blev inte lång! I själva verket är göken medborgare i Zaire . . . Jag är inte längre så förtjust i att resa. Men resan besöker mig. Nu när jag trängs in alltmer i ett hörn, när årsringarna växer, när jag behöver läsglasögon. Det händer alltid mycket mer än vi kan bära! Det finns inget att förvånas över. Dessa tankar bär mig lika trofast som Susi och Chuma bar Livingstones mumie tvärs genom Afrika.
I
Riddaren och hans fru
förstenade men lyckliga
på ett flygande kistlock
utanför tiden.
II
Jesus höll upp ett mynt
med Tiberius i profil
en profil utan kärlek
makten i omlopp.
III
Ett rinnande svärd
utplånar minnena.
I marken rostar
trumpeter och gehäng.
Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genom säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.
Men det hjälper inte, den stora förolämpningen
täcker huvud och torso och knän
och man rör sig sporadiskt
men gläds inte åt våren.
Ja, skimrande mössa drag ner den över ansiktet
stirra genom maskorna.
På fjärden myllrar vattenringarna ljudlöst.
Gröna blad förmörkar jorden.
På var sin sida om ett sund, två städer
den ena mörklagd, ockuperad av fienden.
I den andra brinner lamporna.
Den lysande stranden hypnotiserar den mörka.
Jag simmar ut i trance
på de glittrande mörka vattnen.
En dov tubastöt tränger in.
Det är en väns röst, tag din grav och gå.
Utanför fönstret är vårens långa djur
den genomskinliga draken av solsken
rinner förbi som ett ändlöst
förortståg – vi hann aldrig se huvudet.
Strandvillorna flyttar sig i sidled
de är stolta som krabbor.
Solen får statyerna att blinka.
Det rasande eldhavet ute i rymden
transjorderas till en smekning.
Nedräkningen har börjat.
Det myllrar under oss. Tågen går.
Hotell Astoria darrar.
Ett glas vatten vid sängkanten
lyser i tunnlarna.
Han drömde att han var fånge i Svalbard.
Planeten vred sig mullrande.
Tindrande ögon gick över isarna.
Miraklernas skönhet fanns.
I
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
~
Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåå berg.
~
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.
~
Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.
II
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.
III
Medeltida borg,
främmande stad, kalla sfinx,
tomma arenor.
~
Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.
~
Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.
IV
Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.
~
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
~
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.
I
En dag när hon sköljde tvätt från bryggan
steg fjärdens köld upp genom armarna
och i livet.