Väntan varade inte länge. Efter cirka fem minuter öppnades dörren, och ett snyggt kvinnoansikte stack in.
„Hallå!“ yttrade ansiktet med något sträv stämma. „Är Riemaier hemma?“
„Riemaier är inte här,“ sade jag. „Men kom in i alla fall.“
Hon betraktade mig tveksamt. Tydligen hade hon inte tänkt sig att komma in, bara titta förbi i förbigående.
„Kom in, kom in,“ sade jag. „Annars blir det tråkigt för mig i ensamheten.“
Hon kom fram med lätt dansande gång, satte händerna i sidorna och ställde sig framför mig. Hon hade kort uppnäsa och rufsig pojkfrisyr. Håret var rödblont, kortbyxorna klarröda och utanpåblusen äggul. En färgglad kvinna. Rätt tilltalande. Hon var omkring tjugofem.
„Väntar ni?“ frågade hon.
Hennes ögon glänste; det luktade vin, tobak och parfym om henne.
„Ja, jag sitter här och väntar,“ sade jag. „Var så god och sitt, så väntar vi tillsammans.“
Hon slängde sig på duschatellen mittemot mig och lade opp benen på telefonbordet.
„Släng över en cigg till en arbetande människa,“ sade hon. „Jag har inte rökt på fem timmar.“
„Jag är inte rökare… Ska jag ringa och beställa några?“
„Herregud, en sån torris… Låt bli telefonen, annars kommer bara kärringen igen… Leta igenom askfatet efter en lång fimp!“
I askfatet var där fullt med långa fimpar.
„Där är läppstift på allihop,“ sade jag.
„Ge mig en, ge mig en, det är mitt läppstift. Vad heter ni?“
„Ivan.“
Hon klickade med tändaren och drog fyr på en av fimparna.
„Och jag heter Ilina. Är ni också utlänning? Alla ni utlänningar brer liksom ut er. Vad gör ni här?“
„Jag väntar på Riemaier.“
„Månn det. Vad har fört er till oss? Har ni rymt ifrån frun?“
„Jag är inte gift,“ sade jag blygt. „Jag är hitkommen för att skriva en bok.“
„En bok? Såna bekantskaper han har, Riemaier… En bok har han kommit hit för att skriva. Om impotenta idrottsmäns problem med sexlivet. Hur står det till med era sexproblem?“
„Det är inget problem för mig,“ sade jag blygsamt. „Och för er?“
Hon släppte ner benen ifrån bordet.
„Åh, nej… Sakta i backarna. Här är ni inte i Paris. Trimma först kalufsen, där sitter han som en lurvig luspulare… “
„Som en vad?“
Jag var mycket tålmodig, ty där återstod ännu fyrtiofem minuter att vänta.
„Som en luspulare. Ser du, det drar omkring såna…“
Hon började göra svävande handrörelser vid öronen.
„Det vet jag inte,“ sade jag. „Jag har inte varit här så länge. Jag vet ingenting än. Berätta, det var intressant.“
„Nå, knappast, bara inte jag. Vi snackar inte. Vår grej är enkel — ta fram, plocka undan, visa tänderna och tig. En yrkeshemlighet. Har ni hört talas om ett sånt vilddjur?“
„Det har jag hört,“ sade jag. Men vad menas med vi? Läkare?“
Av någon anledning förekom detta henne mycket lustigt.
„Läkare! Det skulle väl vara det…“ skrattade hon. „Du är visst en skärpt kille med rapp tunga… Vi har en sån på Kontoret också. När han säger nåt, ligger alla dubbla. När vi betjänar fiskare, sätter dom honom i arbete, fiskare älskar skoj.“
„Men vem tycker inte om det?“ sade jag.
„Där tar du fel. Intellarna, till exempel, körde iväg honom. „Skaffa undan honom“, säger dom, „den narren“… Eller som nu, med dom havande tölparna… “
„Vilka?“
„Torrisarna. Hörru du, du begriper ju ingenting, ser jag. Var kommer du ifrån?“
„Ifrån Wien,“ sade jag.
„Jaså? Har ni inga torrisar i Wien?“
„Ni kan inte föreställa er, vad allt där bara inte finns i Wien.“
„Det kanske inte finns några irreguljära församlingar heller hos er?“
„Nej, det har vi inte,“ sade jag. „Hos oss är alla församlingar reguljära. Som busslinjer.“
Det roade henne.
„Det kanske inte finns några servitriser heller hos er?“
„Servitriser har vi. Och det kan också vara utomordentliga exemplar. Så ni är servitris?“
Hon for plötsligt opp.
„Nä-ä, så går det verkligen inte an!“ utropade hon. „Nu har jag fått nog av torrisar för idag. Nu ska du allt få vara så snäll och dricka brorsskål med mig, du…“
Hon tog sig för att välta omkull flaskorna nedanför fönstret.
„Såna as, alla är tomma… Du kanske inte dricker heller? Aha, där var lite vermut… Ska du ha vermut? Eller ska vi beställa whisky?“
„Vi börjar med vermut,“ sade jag.
Hon ställde flaskan på bordet med en smäll och tog två glas ifrån fönsterbrädet.
„Dom behöver diskas, du får allt tåla dig lite du, dom är alldeles ingrodda…“
Hon begav sig till badrummet och började tala därifrån:
„Om det nu skulle visa sig, att du inte dricker, vet jag inte, vad jag ska ta mig till med dig… Sicken röra han har här i badrummet, det tycker jag om! Bor du också här?“
„Nä, i stan,“ svarade jag. „På Andra Förstadsgatan.“
Hon återvände med glasen.
„Med vatten eller oblandat?“
„Helst oblandat.“
„Alla utlänningar dricker oblandat. Men här dricker vi av nån anledning med vatten.“
Hon satte sig hos mig på armstödet och lade armen om mina axlar. Det luktade friskt av sprit om henne.
„Då säger vi du, alltså. Skål för det!“
Vi drack ur och kysstes. Utan något som helst välbehag. Hennes läppar visade sig vara kraftigt målade, ögonlocken var tunga av sömnlöshet och trötthet. Hon ställde ifrån sig glaset, letade i askfatet opp en fimpe till och återvände till duschatellen.
„Var blir nu Riemaier av?“ sade hon. „Hur länge ska man behöva vänta? Har du känt honom länge?“
„Nej, inte särskilt.“
„Han är allt en lurk,“ sade hon med oväntad ilska. „Allt har han snokat upp och nu håller han sig undan. Han öppnar inte, det kräket, och han går inte att få tag i på telefon. Hörru du, är han inte en snok?“
„Hur så, snok?“
„Åh, sånt pack finns det gott om… Från Nykterhetslogen, moralister… Kännare och Finsmakare är också en skön samling knölar…“
„Nej. Riemaier är en ordentlig människa,“ sade jag med viss ansträngning.
„Ordentlig… Ordentliga är ni alla. Till en början. Riemaier var ordentlig han med, som han låtsades vara godmodig och munter… Och nu så har han en uppsyn som en krokodil!“
„Stackare,“ sade jag. „Han har väl kommit att tänka på sin familj och blivit skamsen.“
„Han har välan ingen familj. Och överhuvudtaget, åt helvete med honom! Ska jag slå upp mer åt dig?“
Vi drack opp igen. Hon lade sig ner och slog armarna bak huvudet. Sedan sade hon:
„Du ska inte bli nerslagen. Skit i det. Vin har vi gott om, vi ska dansa, vi ska gå på Fråssan… I morrn är det fotboll, vi satsar på Tjurarna…“
„Jag är heller inte nerslagen. Låt gå för Tjurarna.“
„Åh, Tjurarna! Såna grabbar! Jag skulle kunna titta på dom hela livet… Armar som järn, trycker man sig mot en, är det som att trycka sig mot ett träd, på hedersord…“
Det knackade på dörren.
„Kom in!“ gastade Ilina.
In i rummet kom där en lång, benig man, som strax stannade till; han var medelålders med ljus, borstig mustasch och ljusa, utstående ögon.