„Lyckligt ankommen, hoppas jag,“ sade mannen.
„Goddag,“ sade jag.
„Välkommen. Jag heter Amad.“
„Och jag heter Ivan,“ sade jag. „Trevligt att göra er bekantskap.“
Vi nickade åt varandra och började titta på, när turisterna tog plats i bussarna. De stojade glatt, och en varm vindpust rullade fimpar och hopknycklade gottisomslag emot dem över torget. Över Amads ansikte föll där en grön skugga från skärmen.
„Badgäster,“ sade han. „Sorglösa och bullersamma. Nu forslar man bort dom till hotellen, och sen störtar de strax iväg till stranden.“
„Jag skulle gärna ta mig en tur på vattenskidor,“ anmärkte jag.
„Verkligen? Det hade jag minsann aldrig trott. Ni liknar minst av allt en badgäst.“
„Det är som det ska vara,“ sade jag. „Jag är hitkommen för att arbeta.“
„Arbeta? Jo, för det kan man ju också komma hit. För två år sen kom en Jonathan Kreis hit. Han skulle måla en tavla här.“ Han skrattade. „Sen var det nåt påvligt sändebud i Rom, jag minns inte vad han hette, som pryglade honom.“
„På grund av tavlan?“
„Nej, knappast. Nej, här målade han ingenting färdigt. Här höll han till i kasinot både dag och natt… Ska vi inte gå och dricka nåt.“
„Ja, det gör vi,“ sade jag. „Och ni ska få råda mig.“
„Den rådgivningen är mig en angenäm plikt,“ sade Amad.
Vi böjde oss bägge två på en gång ner och grep efter resväskan.
„Det behövs inte, jag kan själv…“
„Nej,“ invände Amad. „Det är ni, som är gäst, och jag, som är värd… Vi går in på baren där. Där är tomt nu.“
Vi gick in under ett blått soltält. Amad placerade mig vid ett litet bord, ställde resväskan på en tom stol och satte kurs emot bardisken. Härinne var det svalt och kylanläggningen sprakade. Amad återvände med en bricka. På brickan stod där två höga glas tillsammans med flata små tallrikar med några skivor, som lyste guldgult av smör.
„Inte särskilt kraftigt,“ sade Amad, „men i gengäld riktigt kallt.“
„Jag vill heller inte ha nåt kraftigt om morgnarna.“
Jag grep ett glas och tog en klunk. Det var gott.
„En klunk, en skiva,“ rådde mig Amad. „En klunk, en skiva. Så gör man.“
Skivorna knastrade och smalt på tungan. Enligt min mening var de överflödiga. Vi teg en stund och tittade ur tältet ut på torget. Den ena bussen efter den andra körde svagt burrande iväg igenom parkalléerna. De såg klumpiga ut, men där låg ett visst behag i deras klumpighet.
„Det är i alla fall för stimmigt där,“ sade Amad. „Utmärkta villor, många kvinnor och en för var smak, nära till havet, men inget privatliv. Jag tror inte, det passar er.“
„Nej,“ instämde jag, „Bullret blir störande. Och jag kan inte med badgäster, Amad. Jag står inte ut, när folk går in för att roa sig.“
Amad nickade och stoppade försiktigt nästa skiva i munnen. Jag såg på, hur han tuggade. Där var något yrkesmässigt och koncentrerat i hans underkäkes rörelser. När han hade svalt, sade han:
„Nej, det syntetiska kan ändå aldrig bli likvärdigt med en naturprodukt. De kan inte jämföras.“ Han rörde på läpparna, smackade lätt och fortsatte: „Där är två förträffliga hotell i centrum, men jag tycker…“
„Nej, det duger inte heller,“ sade jag. „Hotellen ålägger en vissa förpliktelser. Jag har heller aldrig hört, att man har kunnat skriva nåt användbart på hotell.“
„Nå, riktigt så är det inte,“ invände Amad, och granskade kritiskt den återstående skivan. „Jag har läst en liten bok, där det stod, att den hade författats just på ett hotell. Hotell Florida.“
„Åhå,“ sade jag. „Det har ni rätt i. Men er stad blir ju inte beskjuten med kanoner.“
„Med kanoner? Självfallet inte. I alla händelser inte som regel.“
„Det tänkte jag väl. Men man bör lägga märke till, att nåt gott bara kan skrivas på ett hotell under beskjutning.“
Amad tog skivan till sist.
„Det är svårt att åstadkomma,“ sade han. „Nuförtiden är det svårt att uppdriva en kanon. För övrigt är det dyrt; hotellet kan förlora sina gäster.“
„Hotell Florida förlorade också på sin tid gästerna. Hemingway bodde där ensam.“
„Vem?“
„Hemingway.“
„Nå… Men det var ju så länge sen, på fascisternas tid. Tiderna har ändå förändrats, Ivan.“
„Ja,“ sade jag. „Och i vår tid kan man inte tänka sig att skriva på hotell.“
„Vi bryr oss inte om hotellen,“ sade Amad. „Jag vet, vad ni behöver. Ni behöver ett pensionat.“ Han tog fram en anteckningsbok. „Säg vad ni vill ha, så ska vi försöka välja ut nåt passande.“
„Ett pensionat,“ sade jag. „Jag vet inte. Jag tror inte det, Amad. Ni förstår, jag vill inte bekanta mig med folk, som jag inte vill bli bekant med. Detta för det första. För det andra: vilka bor i privatpension? Just såna badgäster, som inte har pengar så det räcker till en enskild villa. De går också in för att roa sig. De ställer till utflykter, fester och sångövningar. Om nätterna spelar de banjo. Dessutom haffar de alla, de kan få tag i, och tvingar dom delta i nån kysstävling. Och det viktigaste: de är allesamman främmade här. Men jag är intresserad av ert land, Amad. Er stad. Era invånare. Jag ska säga er, vad jag behöver. Jag behöver ett trivsamt litet hus med trädgård. Lagom avstånd till centrum. En stillsam familj, en hederlig värdinna. Det vore ytterst önskvärt med en ung dotter. Kan ni föreställa er det, Amad?“
Amad tog de tomma glasen, gick bort till disken och kom tillbaka med fyllda. Nu var där en färglös vätska i glasen, och på faten låg där mikroskopiska, flerskiktiga smörgåsar.
„Jag vet ett sånt trivsamt litet hus,“ förklarade Amad. „Änkan är fyrtifem, dottern tjuge, sonen elva. Vi dricker opp och åker dit. Jag tror, ni ska tycka om det. Hyran är som vanligt, fast dyrare naturligtvis, än på pensionat. Blir ni kvar här länge?“
„En månad.“
„Herregud! Inte mer?“
„Jag vet inte, hur saker och ting utvecklar sig. Jag kanske blir här längre.“
„Ni blir säkerligen kvar,“ sade Amad. „Jag ser, att ni inte alls har nån föreställning om var, ni har kommit hän. Ni vet helt enkelt inte hur livat, det är här hos oss, och att man inte behöver tänka på nånting här.“
Vi drack opp, reste oss och begav oss under den heta solen över torget emot bilparkeringen. Amad hade dragit ner den gröna skärmen till ögonen och stegade med ett lätt vaggande åstad, vårdslöst svängande med resväskan. Ut ur tullpaviljongen vällde där en ny sats turister.
„Vill ni — ärligt talat?“ sade plötsligt Amad.
„Det vill jag,“ sade jag.
Vad mer kunde jag säga? Fyrtio år har jag framlevat i denna värld, men ännu inte lärt, hur man på ett hövligt sätt drar sig undan denna obehagliga fråga.
„Ni får ingenting skrivet här,“ sade Amad. „Det är svårt att skriva nånting här.“
„Det är alltid svårt att få nåt skrivet,“ sade jag.
Det är i alla fall väl, att jag inte är författare.
„Det tror jag gärna. Men i så fall är det helt enkelt omöjligt här hos oss. Åtminstone för en främling.“
„Ni skrämmer mig.“
„Men bli inte rädd. Ni kommer helt enkelt inte att vilja arbeta här. Ni kommer inte att sitta vid skrivmaskinen. Ni kommer att lida av att sitta vid skrivmaskinen. Vet ni, vad livsglädje är?“
„Vad ska jag säga…“
„Ni vet ingenting, Ivan. Än så länge vet ni ingenting om detta. Ni står inför att genomgå paradisets tolv kretsar. Det är naturligtvis löjligt, men jag avundas er…“