Vi stannade vid en lång, öppen bil. Amad slängde resväskan i baksätet och öppnade bildörren på vid gavel framför mig.
„Var så god,“ sade han.
„Och ni har alltså redan gått igenom dom?“ frågade jag, mens jag satte mig i bilen.
Han satte sig bak ratten och startade motorn.
„Vilka då?“
„Paradisets tolv kretsar.“
„Ivan, jag har redan valt ut min älsklingskrets,“ sade Amad.
Bilen rullade ljudlöst åstad över torget.
„De övriga finns inte längre till för mig. Tyvärr. Det är som med ålderdomen. Med alla dess privilegier och nackdelar… “
Bilen ilade genom parken och rusade fram på en rak, skuggig gata. Jag tittade intresserat åt sidorna men kände inte igen mig. Det var dumt att hoppas på, att jag skulle känna igen någonting. Man hade landsatt oss i natten, regnet flöt i strömmar, sjutusen utmattade badgäster stod på pirarna och blickade mot det slocknande linjefartyget. Vi såg ingenting av staden; i stället för staden var där ett svart, fuktigt tomrum, där röda flammor blossade opp. Det smattrade, det small och det gnisslade, så att det skar i öronen. „De slaktar oss som kaniner, i mörke“, sade Robert, och jag drev strax iväg honom tillbaka till färjan för att lossa pansarbilen. Fallrepstrappan bröts sönder, och pansarbilen föll i vattnet; när Pek hade fiskat opp Robert, kom den blåfrusne Robert fram till mig och sade med hackande tänder: „Jag sa ju till er, att det var för mörkt.“…
Amad sade plötsligt:
„När jag var grabb, bodde jag vid hamnen, och vi brukade gå dit för att prygla fabriksungarna. Många av dom hade knogjärn, och de knäckte näsan på mig. Genom halva livet har jag gått med sned näsa, tills den blev lagad i fjor… Som ung tyckte jag om att slåss. Jag hade ett blyrör och en gång satt jag av sex månader, men det hjalp inte.“
Han tystnade mysande. Jag väntade litet och sade:
„Ett gott blyrör står inte att uppdriva nu. Nu är det gummibatonger, som är på modet — de köper dom av poliserna.“
„Just det,“ sade Amad. „Eller så köper man hantlar, sågar av det ena klotet och använder resten. Men ungarna är inte såna längre. Numera blir man förvisad för sånt.“
„Ja,“ sade jag. „Och vad höll ni mer på med som ung?“
„Och ni, då?“
„Jag tänkte bli interplanetarier och brukade träna överlastning. Och så lekte vi „vem dyker djupast“.“
„Vi med,“ sade Amad. „På tio meters djup efter kulsprutepistoler och whisky. Då låg de lådvis bak pirarna. Jag fick näsblod… Men när Uppkoket bröt ut, då började vi hitta lik med skenor vid halsen och slutade med det.“
„En mycket obehaglig anblick är det, ett lik under vatten,“ sade jag. „Särskilt när det är strömt.“
Amad smålog ironiskt.
„Det var inte heller sånt, jag brukade få se. Jag fick arbeta vid polisen.“
„Var det efter Uppkoket?“
„Långt senare. När gangsterlagen hade utfärdats.“
„Kallades de gangstrar hos er med?“
„Vad skulle de annars kallas? Inte rövare, väl… „Ett med eldkastare och gasgranater beväpnat rövarfölje belägrade stadshuset“,“ framsade han med inlevelse. „Det låter inget vidare, det märker ni väl? Rövare, det betyder yxa, stridsklubba, mustascher, som räcker till halsen, värja… “
„Blyrör,“ förmodade jag.
Amad brast i skratt.
„Vad ska ni göra i kväll?“ frågade han.
„Gå ut.“
„Har ni bekanta här?“
„Ja. Varför det?“
„Då är det en annan sak.“
„Hur så?“
„Jag hade velat föreslå er nåt, men när ni nu har bekanta… “
„Förresten,“ sade jag, „vem är det, som är borgmästare här?“
„Borgmästare? Fan vet, det minns jag inte. Man har valt nån…“
„Är det inte händelsevis Pek Zenaj?“
„Det vet jag inte,“ sade Amad beklagande, „Jag vill inte ljuga.“
„Så ni känner över huvud taget inte till sånt?“
„Zenaj… Pek Zenaj… Nej, det vet jag inte. Det har jag inte hört. Vem är det, en vän till er?“
„Ja. En gammal vän. Jag har fler vänner här, men de är utifrån allesamman.“
„Kort sagt, då så,“ sade Amad. „I fall ni får tråkigt eller börjar grubbla på nåt, kom då till mig. Var kväll ifrån klockan sju sitter jag på Läckergommen… Tycker ni om att äta gott?“
„Det vill jag lova,“ sade jag.
„Är magen i ordning?“
„Som en struts.“
„Då ska ni komma med. Det blir livat, och man behöver inte tänka på nåt.“
Amad bromsade in och och svängde opp emot en gallergrind, som ljudlöst öppnades framför oss. Bilen rullade in på gården.
„Så var vi framme,“ förkunnade Amad. „Där är ert hus.“
Det var ett tvåvåningshus i vitt och ljusblått. Bak fönstren var rullgardinerna nerdragna. Den prydliga, med stenplattor i olika färger belagda lilla gården var tom; den omgavs av en fruktträdgård; äppleträdens grenar skrapade mot murarna.
„Och var är änkan?“ frågade jag.
„Vi går in i huset,“ sade Amad.
Han stegade opp för yttertrappan bläddrande i anteckningsboken. Jag gick bakefter och såg mig omkring. Jag tyckte om trädgården. Amad hade hittat den sida, han behövde, slog en sifferföljd på fingerskivan vid sidan om dörrklockan, och dörren gick opp. Ur huset kom där en lukt av kylig, frisk luft. Här var mörkt, men knappt hade vi trätt över tröskeln, förrän ljuset tändes. Amad sade, mens han stack undan anteckningsboken:
„Till höger är det värdinnans halva, till vänster er. Var så god… Här är vardagsrummet. Där är baren, vi ska strax dricka nåt. Vi går vidare… Detta är ert arbetsrum. Har ni nån fonor?“
„Nej.“
„Det behövs inte heller. Här finns allt… Kom här. Detta är sovrummet. Här är styrenheten till det akustiska skyddet. Vet ni, hur man använder den?“
„Det sätter jag mig in i,“ sade jag.
„Bra. Det är ett treskiktsskydd, ni kan inrätta en grav eller en bordell, vilket ni vill… Här är styrningen till luftbehandlingsanläggningen. Den är för övrigt obekvämt anordnad; det är bara från sovrummet, man kan styra den…“
„Det reder jag ut,“ sade jag.
„Vasa? Nå… Där är badrummet och toaletten.“
„Jag är intresserad av änkan,“ sade jag. „Och dottern.“
„Ni hinner. Ska jag rulla opp gardinerna?“
„Vad då för?“
„Just det, vad skulle det vara bra för… Vi går och dricker nåt.“
Vi återvände till vardagsrummet, och Amad dök ner i baren.
„Vill ni ha nåt starkt?“ frågade han.
„Tvärtom.“
„Äggröra? Smörgåsar?“
„Nej tack, ingenting.“
„Jo,“ sade Amad. „Äggröra. Med tomater.“
Han rotade i baren.
„Jag vet inte, hur det går till, men automaten lagar en fullkomligt underbar äggröra med tomater… Det passar bra, jag ska också ta och äta en bit.“
Han drog fram en bricka ur baren och ställde den på ett lågt bord framför den halvcirkelformiga soffan. Vi satte oss.
„Nå, hur blir det med änkan?“ påminde jag. „Jag skulle gärna vilja föreställa mig.“
„Tycker ni om rummen?“
„Inget att anmärka på dem.“
„På änkan finns heller ingenting att anmärka. Eller på dottern, för den delen.“
Han drog ur sidofickan fram ett platt läderfodral. I fodralet satt där på rad likt patroner i en laddram några ampuller med olikfärgade vätskor. Amad petade bland dem med pekfingret, luktade koncentrerat på äggröran och tvekade litet, valde sedan ut en ampull med något grönt i, knäckte den försiktigt och droppade innehållet på tomaterna. Där spred sig en lukt i vardagsrummet. Lukten var inte obehaglig, men efter min smak hade den ingenting med mat att skaffa.