„Men nu sover de fortfarande,“ fortsatte Amad.
Hans blick blev förströdd.
„De sover och drömmer…“
Jag kastade en blick på klockan.
„Nu?“
Amad åt.
„Hon är halv elva,“ sade jag.
Amad åt. Mössan hade han skjutit bakåt nacken, och den gröna skärmen stack rätt opp likt kammen på en uppretad mimikrodon. Ögonen var halvslutna. Jag betraktade honom.
När han hade slukat den sista tomatskivan, bröt han skalken av ett franskbröd och torkade omsorgsfullt av stekjärnet. Hans blick klarnade.
„Vad var det, ni sa?“ frågade han. „Halv elva? I morgon går ni också opp halv elva. Kanske till och med klockan tolv. Jag går till exempel opp klockan tolv.“
Han reste sig opp och sträckte belåtet på sig, så att det knakade i lederna.
„Puh,“ sade han, „då kan man äntligen köra hem. Här har ni mitt kort, Ivan. Ställ det på skrivbordet och släng det inte förrän ni reser…“
Han gick fram till en platt liten låda vid sidan om baren och stack in ett annat litet kort i en springa. Där hördes en ljudlig knäppning.
„Och detta,“ sade han och granskade kortet i motljus, „ska ni ge änkan med bästa hälsningar ifrån mig.“
„Och hur blir det sen?“ frågade jag.
„Sen gäller det pengar. Jag hoppas, ni inte är glad för köpslående, Ivan? Änkan nämner ett belopp, och ni bör inte pruta. Det passar sig inte.“
„Jag ska bemöda mig om att inte pruta,“ sade jag. „Fast det vore intressant att försöka.“
Amad höjde ögonbrynen.
„Tja, om ni nu så gärna vill, varför då inte försöka? Gör alltid bara det, ni känner för, så får ni en utmärkt matsmältning. Nu ska jag hämta er väska.“
„Jag behöver broschyrer,“ sade jag. „Jag behöver en vägvisare. Jag är författare, Amad. Jag behöver broschyrer om massornas ekonomiska läge, statistiska handböcker. Var kan man få tag i allt detta? Och när?“
„Vägvisare ska jag ge er en,“ sade Amad. „I vägvisaren är där statistik, adresser, telefonnummer och allt sånt. Och vad beträffar massorna, så ger man, såvitt jag vet, inte ut nåt sånt skräp här. Man kan förstås beställa sånt ifrån UNESCO, men vad ska ni med det till? ni får själv se… Vänta, jag ska strax hämta resväskan och vägvisaren.“
Han gick ut och kom strax tillbaka med resväskan i ena handen och en tjock, ljusblå bok i den andra. Jag ställde mig opp.
„Av ert ansiktsuttryck att döma,“ log han, „funderar ni på, om ni bör ge mig dricks eller ej.“
„Ärligt talat, ja,“ sade jag.
„Nå, hur blir det? Vill ni göra det eller ej?“
„Ärligt talat, nej,“ sade jag.
„Ni är en sund och stark natur,“ sade Amad gillande. „Gör det inte. Ge ingen några drickspengar. Ni kan få på truten, i synnerhet av flickor. Men pruta heller inte. Då kan ni också få smaka. Och sånt är över huvud taget dumheter. Men vad vet jag, om ni kanske tycker om att få prygel, som en viss Jonathan Kreis… Ha det så bra, Ivan. Roa er. Och kom till Läckergommen. Vilken kväll som helst ifrån klockan sju. Och framför allt — tänk inte på nåt.“
Han vinkade och gick sin väg. Jag satte mig, tog det immiga glaset med blandningen i och slog opp vägvisaren.
Andra kapitlet
Vägvisaren var tryckt på kritpapper med guldsnitt. Den innehöll praktfulla fotografier och intressanta faktasammanställningar om vartannat. I staden vistades femtiotusen människor, femtonhundra katter, tjugotusen duvor och tvåtusen hundar (däribland sjuhundra medaljerade). I staden fanns femtontusen personbilar, femhundra helikoptrar, ettusen taxibilar (med chaufförer och utan), niohundra automatiska sopåkare, fyrahundra ständiga barer, kaféer och snabbserveringar, elva restauranger, fyra hotell av internationell klass och en kuranstalt, vilken årligen betjänade opp till hundratusen kurgäster. I staden var där sextiotusen televisionsmottagare, femtio biografteatrar, åtta nöjesparker, två stämningssalonger, sexton skönhetssalonger, fyrtio bibliotek och hundraåttio frisörautomater. Åttio procent av invånarna var sysselsatta i betjäningsyrken, mens återstoden arbetade på två privata kombinat för framställning av syntetiska konditorivaror samt vid ett statligt reparationsvarv. I staden fanns sex skolor och ett universitet, vilket var inrymt i korsfararen Ulrich de Cazas uråldriga borg. I staden verkade åtta allmännyttiga föreningar, däribland De nitiska Provsmakarnas Sällskap, Kännares och Finsmakares Sällskap, och För det Gamla Goda Fosterlandet, Emot Skadligt Inflytande. Dessutom deltog femtonhundra personer i sjuhundraen cirklar, där de sjöng, spelade sketcher, lärde sig möblera, amma barn och bota katter. I fråga om förbrukningen per capita av spritdrycker, naturligt kött och flytande syre intog stadens befolkning i nämnd ordning sjätte, tolfte och trettionde platsen i Europa. I staden fanns sju herr- och fem damklubbar samt idrottsklubbarna Tjurarna och Noshörningarna. Till stadens borgmästare hade valts (med ett flertal på fyrtiosex röster) en viss Flim Gao. Bland stadsfullmäktiges ledamöter fanns heller ingen Pek…
Jag lade ifrån mig vägvisaren, drog av mig kavajen och tog itu med en ingående besiktning av mina besittningar. Jag tyckte om vardagsrummet. Det gick helt och hållet i olika nyanser av ljusblått, och det är en färg, jag tycker om. Baren befanns fullproppad med buteljer och kyld skaffning, så att jag nästan genast hade kunnat ta emot ett dussin utsvultna gäster.
Jag gick in i arbetsrummet. I arbetsrummet stod där framför fönstret ett stort bord med en bekväm fåtölj. Längs väggarna sträckte sig hyllor, där samlade verk stod och trängdes. Bokryggarna i rena, klara färger var konstfärdigt ordnade, så att de bildade en angenäm färgskala. UNESCOs encyklopediska ordbok i femtio band intog den översta hyllan, och på den nedersta prålade detektivromaner i glanspappersomslag.
På bordet fick jag först syn på telefonen. Jag tog luren och slog, sedan jag hade satt mig i fåtöljen, numret till Riemaier. Där genljöd långdragna tutanden i luren. Medan jag väntade, fingrade jag på en liten diktafon, som någon lämnat på bordet. Riemaier svarade inte. Jag lade på luren och granskade diktafonen. Bandet var till hälften inspelat; jag spolade tillbaka det och satte igång uppspelningen.
„Hej, hej och hej igen!“ sade en glad mansröst. „Jag trycker kraftigt din hand eller kysser dig på kinden beroende på vilket kön du tillhör och din ålder. Jag har bott här i två månader och intygar, att jag har haft det bra. Låt mig ge några råd. Stans bästa lokal är Hojti-Tojti i Drömparken. Den bästa flickan i stan är Basia från Modellernas Hus. Den bäste grabben i stan är jag, men han har redan rest sin väg. Titta på kanal 9 i TV, resten är bara skräp. Undvik samröre med intellarna och håll dig borta från Noshörningarna. Ta ingenting på kredit, då råkar du ut för besvärligheter. Änkan är ett rejält fruntimmer, men hon är glad för att snacka och överhuvud… Vuzi har jag inte hittat, hon har rest till sin mormor i utlandet. Jag tycker, hon är en kär tös; i änkans fotoalbum var där ett fotografi, men det har jag tagit. Och så en sak tilclass="underline" jag ska resa hit nästa år i mars, så var så vänlig, om du tänker komma tillbaka, och välj en annan tid. Nå, må det… “
Det började skrälla av musik. Jag lyssnade på det en stund och stängde sedan av diktafonen. Det lyckades mig inte att dra ut ett enda av banden i de samlade verken; så trångt packade var de och kanske till och med fastklistrade; där var inte mer av intresse i arbetsrummet, så jag gick in i sovrummet.