„Ursäkta,“ sade han. „Jag skulle vilja träffa Riemaier.“
„Här vill alla träffa Riemaier,“ sade Ilina. „Sätt er, så väntar vi tillsammans.“
Den okände böjde på huvudet, satte sig vid bordet och lade det ena benet över det andra.
Troligen var det inte första gången, han var där. Han tittade sig inte omkring åt sidorna utan stirrade rätt in i väggen framför sig. Förresten var han kanske inte nyfiken. I vilket fall som helst var det tydligt, att han varken brydde sig om Ilina eller mig. Mig föreföll detta tillgjort; enligt min mening borde ett sådant par som jag och Ilina väcka nyfikenhet hos vilken som helst normal människa. Ilina stödde sig på armbågen och började oavvänt granska den obekante.
„Jag har redan sett er nånstans,“ tillkännagav hon.
„Verkligen?“ sade den okände kallt.
„Vad heter ni?“
„Oscar. Jag är en vän till Riemaier.“
„Så bra,“ sade Ilina.
Den okändes likgiltighet retade henne uppenbarligen, men än så länge kunde hon hålla sig.
„Han är också vän med Riemaier,“ hon pekade på mig. „Är ni bekanta?“
„Nej,“ sade jag. „Men detta är en väninna till Riemaier. Hon heter Ilina, och vi har just druckit brorsskål.“
Oscar glodde rätt likgiltigt på Ilina och böjde artigt på huvudet. Ilina tog flaskan utan att ta ögonen ifrån honom.
„Här är lite kvar,“ sade hon. „Vill ni ha nåt att dricka, Oscar?“
„Nej tack,“ svarade Oscar kallt.
„Ska vi inte dricka brorsskål!“ sade Ilina. „Känner ni inte för det? Dumt.“
Hon stjälpte opp vin i mitt glas, hällde återstoden i sitt eget och drack strax opp.
„Det hade jag aldrig i livet trott,“ sade hon, „att Riemaier kunde ha vänner, som vägrar supa. Och ändå har jag sett er nånstans!“
Oscar ryckte på axlarna.
„Knappast troligt,“ sade han.
Ilinas blick mörknade.
„En sån lurk,“ meddelade hon mig med hög röst. „Hallå, Oscar, ni är kanske en intell?“
„Nej.“
„Inte det?“ sade Ilina. „Det är klart, ni är en intell. Ni har hängt på Vesslan med den skallige Lace, slagit sönder spegeln, och Modi gav er en örfil…“
Oscars stenansikte rodnade en smula.
„Jag försäkrar er,“ sade han mycket hövligt, „att jag inte är nån intell och aldrig i mitt liv har varit på Vesslan…“
„Vad då, menar ni, att jag ljuger?“ sade Ilina.
Då tog jag för säkerhets skull flaskan ifrån bordet och ställde den under fåtöljen.
„Jag är främling här,“ sade Oscar. „Turist.“
„Är det länge, sen ni ankom hit?“ frågade jag för att göra stämningen litet lättare.
„Nej, det var inte så länge sen,“ svarade Oscar.
Han stirrade som tidigare in i väggen. En man med järnhård självbehärskning.
„Jo!“ sade plötsligt Ilina. „Nu minns jag… Det här har jag blandat ihop alldeles.“
Hon brast i skratt.
„Nån intell är ni förstås inte… ni var ju hos oss på Kontoret i förrgår. Ni är handelsresande, vad? Ni erbjöd våran föreståndare nån skit… Dugon… Dupon…“
„Devon,“ viskade jag. „Det är en sån där repellent, Devon.“
För första gången log Oscar.
„Alldeles riktigt,“ sade han. „Men jag är inte handelsresande, förstås. Jag fullgjorde bara ett uppdrag, jag hade fått av en släkting.“
„Det är en annan sak,“ sade Ilina och for opp. „Det kunde ni ju ha sagt. Ivan, nu måste vi alla dricka brorsskål. Jag ringer… Nej, det är bättre om jag kilar efter det själv. Prata ni under tiden. Jag ska genast…“
Hon rusade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.
„En munter kvinna,“ sade jag.
„Ja, utomordentligt. Är ni från orten?“
„Nej, jag är också främling… Vilken underlig idé, som har fallit er släkting in!“
„Vad menar ni med det?“
„Vem behöver Devon på en kurort?“
Oscar ryckte på axlarna.
„Svårt för mig att bedöma den saken, jag är inte kemist. Men håll med om, att vi ofta har svårt att förstå våra närmastes handlande, för att inte tala om deras fantasier… Så Devon är… vad var det ni kallade det? Repe… “
„En repellent,“ sade jag.
„Det är alltså nåt för mygg?“
„Inte så mycket för, utan snarare emot.“
„Jag ser, att ni har väl reda på er om detta,“ sade Oscar.
„Det har hänt, att jag har fått lov att använda mig av det.“
„Jaså, på så sätt…“
Vad fan då? tänkte jag. Vad vill han ha sagt med allt detta? Han tittade inte längre in i väggen. Han skådade mig rätt in i ögonen och log. Men var det så, att han hade velat säga något, så hade han redan sagt det. Han reste sig opp.
„Jag vill om möjligt inte vänta längre,“ sade han. „Såvitt jag förstår, vill man här nödga mig att dricka brorsskål. Men jag har inte kommit hit för att supa. Jag har kommit hit för att genomgå en behandling. Vill ni vara vänlig att underrätta Riemaier, att jag ringer honom i morgon kväll. Ni glömmer det väl inte?“
„Nej,“ sade jag. „Det ska jag inte glömma. Om jag säger, att Oscar har varit här, begriper han då, vad det är fråga om?“
„Javisst. Det är mitt riktiga namn.“
Han bugade sig och gick ut med avmätta steg utan att se sig om, rak och på något vis onaturlig. Jag stack fingrarna i askfatet, valde ut en fimpe utan läppstift och drog några halsbloss. Jag tyckte inte om tobaken. Jag släckte fimpen. Jag tyckte heller inte om Oscar. Eller Ilina. Jag tyckte också mycket illa om Riemaier. Jag undersökte flaskorna, men de var samtliga tomma.
Fjärde kapitlet
Jag inväntade inte Riemaier. Ilina kom heller inte tillbaka. Det tråkade ut mig att sitta i det inrökta rummet, så jag gick ner i vestibulen. Jag hade tänkt mig att äta middag och jag blev stående för att se mig omkring efter restaurangen. Portieren dök ögonblickligen opp framför mig.
„Till er tjänst,“ susade han inställsamt. „Önskar min herre en bil? Restaurang? Bar? Salong?…“
„Vad då för slags salong?“ frågade jag nyfiket.
„Frisörsalong.“
Han betraktade finkänsligt min frisyr.
„Idag kommer mäster Gaoej hit. Honom kan jag varmt rekommendera.“
Jag drog mig till minnes, att Ilina hade kallat mig för en lurvig luspulare, och jag sade: „Nå, varför inte, kanske det“.
„Var så god, följ mig,“ sade portieren.
Vi tvärade genom vestibulen. Portieren öppnade en låg, bred dörr och kallade med låg röst in i den vidsträckta lokalens tomhet:
„Var så god, mäster, här får ni en kund.“
„Var så god,“ ljöd en lugn stämma.
Jag gick in. I salongen var det ljust, det luktade gott, det glänste av nickel, det glänste i speglarna och det glänste i den gammalmodiga parketten. Ifrån taket hängde där i glänsande stänger några glänsande halvklot. I salens mitt stod där en enorm, vit fåtölj. Frisörmästaren kom mig till mötes. Han hade vassa, orörliga ögon, krokig näsa och grått pipskägg. Mest påminde han om en äldre, erfaren kirurg. Jag hälsade blygt. Han nickade avmätt samt mönstrade mig ifrån topp till tå och runtom. Jag kände mig besvärad.
„Gör så att jag kommer i samklang med modet,“ sade jag och ansträngde mig att inte förlora honom ur sikte.
Men han höll mig varsamt fast i ärmen, andades mig under några sekunder i ryggen och mumlade: „Utan tvivel… Utom varje tvivel…“. Sedan kände jag, hur han rörde vid min axel.