I sovrummet var det särdeles svalt och trivsamt. Jag har alltid velat ha just ett sådant sovrum, men tiden har aldrig räckt till för att jag skulle kunna ägna mig åt det. Sängen var stor och låg. På nattduksbordet stod där en mycket elegant fonor tillsammans med TV-fjärren. Bildskärmen hängde över den höga gaveln vid sängens fotända. Över huvudgärden hade änkan hängt en tavla, som mycket naturtroget avbildade några friska ängsblommor i en kristallvas. Tavlan var målad med lysande färger, och daggdropparna på kronbladen glänste i sovrummets skumrask.
Jag slog på TV: n på måfå och slängde mig på sängen. Den var mjuk och på samma gång spänstig. TV: n vrålade igång. På skärmen hoppade en onykter karl omkring, knäckte ett räcke och ramlade högt uppifrån ner i ett jättelikt, rykande kar. Där avgavs ett ljudligt plaskande, och ur fonoren spreds där en lukt. Mannen försvann i den sjudande vätskan; sedan dök han opp med någonting i stil med en sönderkokt sko mellan tänderna. De osynliga åskådarna bröt ut i gnäggande. Nertoning. Lyrisk musik hördes svagt. Ur en grön skog kom där emot mig en vit häst spänd för en trilla. I trillan satt där en vacker flicka i baddräkt. Jag stängde av TV: n, steg opp och tittade in i badrummet.
I badrummet luktade det av barr, och där blinkade bakteriedödande lampor. Jag klädde av mig, slängde underkläderna i utilisatorn och ställde mig under duschen. Sedan klädde jag mig utan brådska framför spegeln, kammade mig och började raka mig. På toaletthyllan stod där en rad små flaskor, askar med hygieniska sugar och sterilisatorer, tuber med pastor och salvor. Men vid hyllans kant låg en hög flata askar, vars brokiga etiketter bar namnet Devon. Jag stängde av rakapparaten och tog opp en av askarna. I spegeln blinkade ett bakteriedödande rör precis så, som det hade blinkat den gången, när jag på samma vis hade stått framför en spegel och noga betraktat en likadan ask, därför att jag inte hade velat gå ut i sovrummet, där Rafka Reismann högljutt hade grälat om någonting med läkaren, och det gröna, oljiga vattnet hade ännu skvalpat i badkaret, och ur det hade där stigit opp ånga, och radion, som hade hängt i handdukskroken av porslin, den hade vrålat, tjutit, skallat dovt och snarkat, tills Rafka hade stängt av den i irritation… Detta hade varit i Wien, och där, precis så som här, hade det varit mycket märkligt att se Devon i badrummet; det är ett omtyckt insektsmedel, ett storartat medel för att jaga bort myggor, moskiter, knott och övriga blodsugare, som man såväl i Wien som här på kurorten vid havet för länge sedan glömt bort… Bara det att i Wien var det ännu kusligt.
Den lilla ask, jag höll i handen, var nästan tom; i den återstod allt som allt en endaste liten tablett. De övriga askarna var inte brutna. Jag avslutade rakningen och återvände till sovrummet. Jag fick på nytt lust att ringa Riemaier, men huset vaknade till liv. Med en lätt vissling flög rullgardinerna opp, fönsterrutorna gled isär i falsarna och in i sovrummet strömmade där plötsligt varm, äppledoftande luft ifrån trädgården. Någon började tala någonstans; över mitt huvud ljöd lätta steg och en sträng kvinnoröst sade: „Vuzi! Ät åtminstone en liten pirog, hör du?…“ Då gav jag snabbt min klädedräkt en visst vårdslös anstrykning (i överensstämmelse med tidens mode), slätade till håret vid tinningarna och gick ut i hallen, sedan jag hade hämtat Amads kort i vardagsrummet.
Änkan visade sig vara en ungdomlig, fyllig kvinna, något slapp, men med ett friskt, tilltalande ansikte.
„Så trevligt!“ sade hon, då hon fått syn på mig. „Redan uppe? Goddag. Jag heter Vajna Thoor, men ni kan helt enkelt kalla mig Vajna.“
„Mycket angenämt,“ sade jag med en världsvan rysning. „Jag heter Ivan.“
„Så trevligt!“ sade tant Vajna. „Ett sånt originellt, mjukt namn! Har ni ätit frukost, Ivan?“
„Med er tillåtelse hade jag tänkt äta frukost i stan,“ sade jag och räckte henne kortet.
„Ack,“ sade tant Vajna och höll det emot ljuset. „Den käre Amad… Om ni bara visste, vilken förekommande och älskvärd människa han är! Men jag ser, att ni inte har ätit frukost… ni kan äta lunch i stan, men nu ska jag bjuda er på mitt rostade bröd. Generalöverste Thoor brukade säga, att ingenstans i världen får man smaka rostat bröd som detta.“
„Gärna,“ sade jag och rös igen.
Dörren bak tant Vajnas rygg öppnades, och ljudligt klapprande med klackarna kom där en mycket snygg flicka utrusande i hallen; hon var iklädd en kort, mörkblå kjol och en öppen, vit blus. I handen höll hon en halväten pirog; hon tuggade och nynnade genom näsan en låt på modet. När hon fick syn på mig, hejdade hon sig, slängde käckt en handväska med lång rem över axeln, böjde på nacken och svalde.
„Vuzi,“ sade tant Vajna och pressade ihop läpparna. „Vuzi, det här är Ivan.“
„Inte illa!“ utropade Vuzi. „Hej!“
„Vuzi!“ sade tant Vajna förebrående.
„Är ni här med frun?“ frågade Vuzi, när hon räckte fram handen.
„Nej,“ sade jag.
Hennes fingrar var svala och mjuka.
„Jag är ensam.“
„Då ska jag visa er allt,“ sade hon. „Vi ses i kväll. Nu måste jag rusa. Men i kväll går vi ut.“
„Vuzi!“ sade tant Vajna förebrående.
„Säkert,“ sade jag.
Vuzi stoppade återstoden av pirogen i munnen, pussade sin mor på kinden och sköt iväg emot utgången. Hon hade släta, solbrända ben, långa och välformade, och var kortklippt i nacken.
„Ack, Ivan,“ sade tant Vajna, som också såg efter henne, „nuförtiden är det så besvärligt med unga flickor! Så tidigt de utvecklas, så snabbt de överger oss… Sen hon började på salongen…“
„Är hon sömmerska här?“ undrade jag.
„Åh, nej! Hon arbetar på stämningssalongen, på avdelningen för åldriga damer. Och vet ni vad, de värdesätter henne där. Men i fjor kom hon för sent en gång, och nu får hon vara noga med att komma i tid. Ni ser själv, att hon inte ens kunde tala anständigt med er, men det är fullt möjligt, att en kund redan väntar på henne… ni kanske inte tror det, men hon har redan fasta kunder… Förresten, varför står vi här? Det rostade brödet kallnar… “
Vi gick över till värdinnans sida. Jag ansträngde mig av alla krafter att uppföra mig artigt, om än jag hade en rätt vag föreställning om vad, som var artigt uppträdande. Tant Vajna placerade mig vid ett litet bord, ursäktade sig och gick ut. Jag såg mig omkring. Detta var maken till mitt vardagsrum, bara det att väggarna inte var ljusblåa utan ljusröda, och utanför verandan var där inget hav utan ett lågt stängsel, som skilde gården ifrån gatan. Tant Vajna återvände med en bricka och ställde framför mig en kopp kokt grädde samt ett fat rostat bröd.
„Vet ni vad, jag ska också äta litet frukost,“ sade hon. „Min läkare har rekommenderat mig att överhuvudtaget inte äta frukost och i varje fall inte kokt grädde, men vi är så vana vid det… Det var alltid generalöverstens älsklingsfrukost. Och ni vet, jag går in för att bara ta emot män som inneboende, den käre Amad förstår mig så väl. Han förstår, att jag behöver det — åtminstone sitta så här emellanåt, som ni och jag nu sitter med en kopp kokt grädde…“
„Er grädde är utomordentligt god,“ anmärkte jag tämligen uppriktigt.
„Ack, Ivan!“
Tant Vajna ställde ifrån sig koppen och slog ihop händerna.
„Det sa ni nästan så, som generalöversten… Och så märkvärdigt, ni till och med liknar honom. Det var bara det, att hans ansikte var lite smalare, och han åt alltid frukost i uniform… “