„Nej,“ sade jag beklagande, „uniform har jag ingen.“
„Men en gång hade ni visst!“ sade hon och hötte skälmaktigt med fingret. „Det ser jag minsann. Ack, så meningslöst! Nuförtiden tvingas folk vara besvärade för sitt militära förflutna. Så dumt det är, inte sant? Men hållningen förråder dom, helt och hållet den säregna, manliga hållningen. Den kan man inte dölja, Ivan.“
Jag gjorde en snirklad, obestämd handrörelse och sade „Hm, ja“, mens jag tog en skiva rostat bröd.
„Så absurt allt detta är, inte sant?“ fortsatte tant Vajna livligt. „Hur kan man blanda ihop så olikartade begrepp som krig och armé? Vi avskyr alla kriget. Kriget är nåt förfärligt. Min mor brukade berätta om det för mig; hon var bara en liten flicka då, men mindes allt: plötsligt kommer det soldater, grova, främmande, de talar ett främmande språk, de rapar, officerarna beter sig så ohyvlat och okultiverat, skrattar högt, förnärmar husorna, de luktar — ursäkta — och så det absurda utegångsförbudet… Men det där är ju kriget! Det förtjänar att fördömas på alla sätt! Men med armén är det en helt annan sak. Ni vet, Ivan, ni kommer säkert ihåg den tavlan: trupper, bataljonsvis uppställda, linjernas stränghet, de manliga ansiktena nedanom hjälmarna, vapnen glänser, axelklaffarna glimmar, och sen åker befälhavaren i en särskild militärbil längs fronten, hälsar, och bataljonerna svarar hörsamt och korthugget som en man!“
„Utan tvivel,“ sade jag. „Utan tvivel har det imponerat på många.“
„Ja, och så många! Här har vi alltid brukat säga, att vi absolut måste avrusta, men får man verkligen tillintetgöra armén? Denna manlighetens sista tillflykt i vår tid av allmän moralisk upplösning. Det är vanvettigt, det är löjligt — en stat utan armé…“
„Ja, löjligt,“ instämde jag. „Ni tror det inte, men ända sen pakten undertecknades har jag inte upphört med att le.“
„Ja, jag förstår er,“ sade tant Vajna. „Vi kan inget mer göra. Det återstår oss bara att le sarkastiskt. Generalöverste Thoor,“ hon tog fram en liten näsduk, „han dog också med ett sarkastiskt leende på läpparna…“
Hon förde näsduken till ögonen.
„Han brukade säga till oss: Vänner, jag hoppas ännu på att få leva till den dag, då allt störtar samman. Han var bruten, sen tillvarons mening hade gått förlorad för honom… Han kunde inte uthärda tomheten i hjärtat…“
Plötsligt ryckte hon till.
„Ni ska få se, Ivan…“
Hon rusade ystert ut i rummet intill och hämtade ett tungt, gammalmodigt fotoalbum. Jag tittade strax på klockan, men tant Vajna skänkte inte detta någon uppmärksamhet, och sedan hon hade satt sig vid sidan om mig, slog hon opp första sidan i albumet.
„Här är generalöversten.“
Generalöversten var en örn. Han hade ett smalt, benigt ansikte och klara ögon. Hans långa kropp var översållad med ordnar. Den största utmärkelsen var en månguddig, lagerkransad stjärna, som gnistrade i blindtarmstrakten. I vänstra handen höll han handskar, och den högra vilade på dolkfästet. En hög krage med guldstickningar stöttade underkäken.
„Och det här är generalöversten på manöver.“
Även här var generalöversten en örn. Han lutade sig över en karta, som låg utbredd över frontpansaret på en gigantisk stridsvagn, mens han gav sina officerare anvisningar. På larvfötternas form och på observationstornets slickade konturer kände jag igen den tunga stormstridsvagnen Mammut, som var avsedd att betvinga atomstridszonen, men som numera framgångsrikt begagnades av djuphavsdykare.
„Och det här är generalöversten på sin femtiårsdag.“
Generalöversten var även här en örn. Han stod vid ett dukat bord med champagneglas i hand och åhörde ett skåltal till sin ära. Fotografiets nedre vänstra hörn intogs av en eroderad flintskalle med återsken av elektriskt ljus; vid generalens sida satt där en mycket ung och mycket söt tant Vajna och mönstrade honom hänryckt. Jag försökte förstulet trevande bedöma albumets tjocklek.
„Och det här är generalöversten på semester.“
Till och med på semester förblev generalöversten en örn. Han stod bredbent på stranden i tigerrandiga badbyxor och betraktade genom en fältkikare den disiga synranden. Vid hans fötter kravlade där i sanden ett naket tre- eller fyraårs barn. Generalen var senig och muskulös; det rostade brödet och grädden hade inte fördärvat hans figur. Jag tog mig för att ljudligt dra opp klockan.
„Och det här…“ började tant Vajna, mens hon vände blad, men in i vardagsrummet trädde där utan att knacka en kortvuxen, kraftig man, vars ansikte och särskilt klädedräkten föreföll mig ovanligt bekanta.
„Godmorgon,“ sade han och lade det släta, leende ansiktet på sned.
Det var tulltjänstemannen ifrån tidigare på dagen alltjämt i samma vita uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna.
„Ack, Peti!“ sade tant Vajna. „Har du redan kommit? Det här är Ivan… Ivan, det här är Peti, en vän till familjen.“
Tullaren vände sig emot mig utan att känna igen mig, lutade lätt på huvudet och smällde med klackarna. Tant Vajna lade över albumet i mitt knä och reste sig.
„Sätt dig, Peti,“ sade hon, „jag ska hämta grädde åt dig.“
„Ni kanske är intresserad?“ förfrågade jag mig strax och lade över fotoalbumet ifrån mitt eget knä till tulltjänstemannens. „Här är generalöverste Thoor. Där är han.“
(I tulltjänstemannens ögon framträdde där ett underligt uttryck.)
„Och här är generalöversten på manöver. Ser ni? Och detta… “
„Tack ska ni ha,“ avbröt tullaren. „Ansträng er inte, för…“
Tant Vajna återvände med rostat bröd och grädde. Redan på tröskeln sade hon:
„Så trevligt att få se en man i uniform, inte sant, Ivan?“
Hon ställde brickan på det lilla bordet.
„Peti, du är tidig i dag. Har det hänt nåt? Härligt väder det är i dag, vilken sol…“
Petis grädde hälldes opp i en särskild kopp, varuppå prunkade monogrammet „T“ prytt med fyra små stjärnor.
„Det regnade i natt, och jag vaknade; det betyder, att det var molnigt,“ fortfor tant Vajna. „Men nu, ser ni, inte ett moln… Påtår, Ivan?“
Jag reste mig.
„Tack ska ni ha, jag är mätt. Jag går nu, med er tillåtelse. Jag har ett sammanträffande i affärer.“
När jag varsamt stängde dörren om mig, fick jag höra änkan säga: „Tycker du inte, han är förvånansvärt lik stabsmajor Paul?…“
I sovrummet packade jag opp resväskan, lade in kläderna i väggskåpet och ringde på nytt Riemaier. Åter var där ingen, som svarade. Då satte jag mig vid skrivbordet i arbetsrummet och började undersöka lådorna. I en av lådorna upptäckte jag en reseskrivmaskin, i en annan brevpapper och en tom flaska, som hade innehållit smörjolja för arytmiska motorer. De övriga lådorna var tomma, såvida man inte räknar en bunt skrynkliga kvitton, några obrukbara reservoarpennor och några vårdslöst ihopvikta lappar, som var överklottrade med söta små ansikten. Jag vek ut en av lapparna. Synbarligen var det kladden till ett telegram. „Green dött hos fiskare mottag kroppen söndag beklagar sorgen Huger Martha pojkarna.“ Jag läste två gånger igenom det skrivna, vände på lappen, studerade ansiktena och läste en tredje gång igenom texten. Uppenbarligen föll det inte Huger och Martha in, att normala människor, som överbringar ett dödsbud, först och främst talar om av vad eller hur, människan har dött, och inte hos vem, hon har dött. Jag skulle ha skrivit: „Green drunknat på fisketur“. Troligen i drucket tillstånd. Förresten, vad hade jag nu för adress?
Jag återvände till hallen. Vid dörren till värdinnans sida satt där en liten gosse i kortbyxor på huk. Han höll ett långt, silverfärgat rör tryckt under armen; frustande och flåsande nystade han hastigt opp en snörhärva. Jag gick fram till honom och sade: