„Hej.“
Min reaktionsförmåga är inte vad den har varit, men likväl hann jag ducka. En lång, svart stråle sköt förbi mig ovanom örat och slog i väggen. Jag tittade förvånat på den lille pojken, och han tittade på mig; han låg på sidan och hade ställt röret framför sig. Hans ansikte var vått, munnen öppen och förvriden. Jag betraktade väggen. Nerför väggen rann där något. Jag tittade på nytt på pojken. Han reste sig långsamt utan att släppa röret.
„Du är lite nervös, du, broder,“ yttrade jag.
„Stå ni, där ni står,“ sade pojken hest. „Jag har inte nämnt er vid namn.“
„Men varför det, då,“ sade jag. „Du har ju inte sagt ditt eget iheller men beskjuter mig som om jag vore en annan fågelskrämma.“
„Stå ni, där ni står,“ upprepade pojken. „Och rör er inte.“
Han ryggade tillbaka och mumlade med tungvrickande fart:
„Gå bort ifrån mitt hår, gå bort ifrån mina ben, gå bort ifrån mitt kött…“
„Det kan jag inte,“ sade jag. Jag ansträngde mig att förstå, om han lekte eller verkligen var rädd för mig.
„Varför inte?“ frågade pojken tafatt. „Jag säger allt så, som det ska sägas.“
„Jag kan inte gå min väg utan att röra mig,“ förklarade jag. „Och stående, där jag står.“
Han gapade litet igen.
„Huger,“ sade han osäkert. „Jag säger dig, Huger: vik hädan!“
„Varför Huger?“ förundrade jag mig. „Du förväxlar mig med nån. Jag heter inte Huger. Jag heter Ivan.“
Då slöt gossen plötsligt ögonen och gick emot mig med nerböjt huvud samt röret sänkt framför sig.
„Jag ger mig,“ meddelade jag. „Skjut inte.“
När röret hade stött mig i livet, släppte han det, lät armarna falla och blev liksom helt slapp. Jag böjde mig ner och skådade honom i ansiktet. Nu var han röd. Jag plockade opp röret. Det var något slags leksakskulsprutepistol med bekvämt räfflad kolv och en platt, rätvinklig liten behållare undertill som magasin.
„Vad är detta för en tingest?“ frågade jag.
„En fettspruta,“ sade han buttert, „ge mig den.“
Jag gav honom leksaken igen.
„En fettspruta,“ sade jag. „Som vräker ur sig smörja, förstås. Men tänk, om du hade träffat mig?“
Jag betraktade väggen.
„Skulle det vara nödvändigt, nu går det inte bort på länge, man måste byta ut hela väggen.“
Pojken mönstrade mig misstroget.
„Det är ju bara mölleröra,“ sade han.
„Jaså! Och jag, som trodde, det var lemonad.“
Hans ansikte hade äntligen återtagit sin normala färg och röjde sin likhet med generalöverste Thoors manliga drag.
„Nej då,“ sade han. „Det är mölleröra.“
„Nå?“
„Det torkar.“
„Och så har det till slut helt och hållet försvunnit?“
„Ja. Där blir ingenting kvar.“
„Hm,“ sade jag misstroget. „Tja, det vet väl du. Vi får väl hoppas på det bästa. Jag är i alla fall glad, att det är på väggen, som där ingenting blir kvar, och inte i synen på mig. Vad heter du?“
„Siegfried,“ sade pojken.
„Men när du har tänkt efter lite?“
Han såg på mig.
„Lucifer.“
„Lucifer,“ sade jag. „Belial. Astarot. Belsebub. Och Asriel. Har du inget lite kortare? Det är mycket obehagligt att behöva kalla på Lucifer, om man behöver hjälp.“
„Dörrarna är ju stängda,“ sade han och ryggade ett steg tillbaka.
Hans ansikte bleknade på nytt.
„Nå, vad är det med det, då?“
Han svarade inte utan började på nytt rygga tillbaka, stödde ryggen emot väggen och tryckt emot den gick han sidledes utan att ta ögonen ifrån mig. Jag förstod till slut, att han tog mig för endera tjuv eller mördare och ville ta till flykten; men varför kallade han inte på hjälp och varför sprang han inte in i sin mors rum utan smög sig förbi dörren och fortsatte smyga sig längs väggen fram till ytterdörren?
„Siegfried,“ sade jag. „Siegfried-Lucifer, din eländige fegis. Vem tar du mig för?“
Jag rörde mig med avsikt inte ur fläcken utan vände mig bara efter honom.
„Jag är er nye inneboende, din mor har hällt i mig grädde och fodrat mig med rostat bröd, du har nästan smort ner mig och nu är du själv rädd för mig. Det är jag, som borde vara rädd för dig.“
Detta påminde alltsammans om en viss scen på internatet i Anjudin, när man förde till mig just en sådan gosse, som var son till någon sprätthök. För Sören, var jag då verkligen så till den grad lik en gangster?
„Du liknar myskråttan Tjutjundra,“ sade jag, „som grät hela livet, för att hon inte hade mod nog att gå tvärsöver golvet. Din näsa har blivit ljusblå av rädsla, dina öron har blivit kalla, du har blivit våt i byxorna och du lämnar en liten bäck efter dig…“
Vid sådana tillfällen gör det detsamma, vad man säger. Det viktiga är att tala lugnt och inte göra några häftiga rörelser. Hans uppsyn hade inte ändrats, men när jag nämnde bäcken, sneglade han däråt för att se efter. Bara en sekund. Därpå tog han ett språng emot ytterdörren, tryckte sig intill den, ryckte i regeln och störtade ut på gården, så att man bara skymtade sandalernas smutsiga sulor. Jag följde efter honom ut.
Han stod ibland syrenbuskarna, så att jag bara kunde se hans bleka ansikte. Likt en flyende katt hade han stannat till ett ögonblick för att se sig om över axeln.
„Nå, då säger vi det,“ sade jag. „Var så snäll och förklara för mig, vad jag ska göra. Jag måste meddela dom därhemma min nya adress. Adressen till just detta hus. Huset, jag nu bor i.“
Han glodde tigande på mig.
„Det är inte lägligt för mig att gå in till din mor. För det första har hon en gäst, för det andra…“
„Andra Förstadsgatan sjuttiåtta,“ sade han.
Jag satte mig långsamt ner på yttertrappan. Där var styvt en meter emellan oss.
„Där fick du rösten tillbaka!“ sade jag förtroligt. „Liksom en av mina bekanta, som är barkypare från Mirza-Tjarle.“
„När kom ni hit?“ frågade han.
„Tja…“ Jag såg på klockan. „För närmare halvannan timme sen.“
„Här bodde en före er,“ sade han och vände bort blicken. „En skitgubbe. Han gav mig badbyxor, randiga; jag gick och badade, men i vattnet löstes de opp.“
„Oj-oj-oj då!“ sade jag. „Det låter snarare som nån sorts vidunder än som en människa. Honom borde man ha dränkt i mölleröra.“
„Det kunde jag inte,“ sade pojken. „Jag skulle det, men då hade han redan rest sin väg.“
„Var det självaste Huger?“ frågade jag. „Med Martha och pojkarna?“
„Nej. Var har ni fått det ifrån? Det var först senare, som Huger bodde här.“
„Var han också en skitgubbe?“
Han svarade inte. Jag lutade mig med ryggen emot väggen och började titta ut på gatan. Ryckvis krypkörde där ut igenom porten mitt emot en bil; den körde fram och tillbaka, vände, rusade motorn och rullade åstad. Strax jagade en annan likadan bil efter den. Där luktade aromatiskt av bensin. Därpå kom den ena bilen efter den andra, så att det rentav flimrade för ögonen. På himmelen dök några helikoptrar opp. Det var så kallade bullerfria helikoptrar. Men de flög rätt så lågt, och mens de flög över, var det svårt att samtala. Pojken hade förresten, såsom det föreföll, inte för avsikt att föra något samtal. Han hade heller inte för avsikt att gå ut. Han hade något för sig i buskarna med sin fettspruta och kastade emellanåt ett öga på mig. Måtte han inte spruta på mig därifrån, tänkte jag. Helikoptrarna bara flög och flög, bilarna bara körde och körde, så att det verkade, som om alla femtontusen personbilarna rullade in på Andra Förstadsgatan, och som om alla femhundra helikoptrarna förblivit svävande över hus nummer sjuttioåtta. Det pågick ett tiotal minuter, och pojken upphörde helt att skänka mig någon uppmärksamhet; jag satt och tänkte på vilka frågor, jag skulle ställa Riemaier. Sedan blev allt som förut; gatan tömdes, bensinosen förflyktigades och himmelen klarnade.