Det kom en tung tystnad när vinden svepte genom och de andra tänkte på hans ord. Tillslut gick Indra framåt. ”Jag är med Reece,” sa hon. ”Det är jag också,” la Elden till, och gick fram. ”Och jag,” sa O´Connor, och gick fram till Reeces sida. Conven ställde sig tyst bredvid Reece, och greppade hans svärdsfäste, och vände sig om och ställde sig mot de andra. ”För Thorgrin,” sa han, ”skulle jag gå till jordens ände.” Reece kände sig förstärkt över att ha sina sanna Legion-medlemmar vid sin sida, dessa människor hade blivit lika nära som hans familj, och som hade äventyrat vid hans sida till slutet av Kungariket. De fem av dem stod där och stirrade tillbaka mot de två nya medlemmarna i legionen, Krog och Serna, och Reece undrade om de skulle gå med dem.
De kunde behöva ett par extra händer; men om de ville vända tillbaka, så fick det vara så. Han tänkte inte fråga två gånger. Krog och Serna stod där, och stirrade osäkert tillbaka. ”Jag är en kvinna,” sa Indra till dem, ”som du har retat mig om förut. Och ändå står jag här, redo för en krigares utmaning, medan du står där, med alla dina muskler, och är feg.” Serna grymtade, irriterat, och drog bak sitt långa bruna hår från sina breda, smala ögon och gick fram. ”Jag kommer att gå,” sa han, ”men endast för Thorgrins skull.” Krog var den enda som stod där, röd i ansiktet och trotsig. ”Ni är idioter,” sa han. ”Allihop.” Men han gick ändå fram och ställde sig med dem. Reece, som var nöjd, vände sig om och ställde sig tillsammans med de andra vid kanjonens kant. Det fanns ingen tid att slösa.
Reece tog tag i sidan av klippen när han hissade sig neråt, med de andra flera meter ovanför honom, och alla gjorde en smärtsam klättring neråt, som de hade gjort i flera timmar. Reeces hjärta slog när han kämpade med att behålla fotfästet, med sina fingrar slitna och bedövade av kyla, hans fötter halkade på de hala stenarna. Han hade inte förväntat sig att det skulle vara så här svårt. Han hade kollade ner och studerat terrängen, formarna på stenarna, och hade märkt att på vissa ställe, var stenen helt rak, och det gick omöjligen att klättra där, på andra platser var den täckt av mossa; och på andra ställen hade den gropar och dylikt där man kunde placera sina fötter och händer. Han hade till och med sett en kant han kunde vila på.
Ändå verkar själva klättringen ha varit mycket svårare än vad det verkat. Dimman täckte deras syn, och när Reece svalde och kollade ner, blev det svårare och svårare att hitta ställe att sätta fötterna på. Och trots flera timmar av klättringar, kunde botten, om den existerade, inte synas. I sitt inre kände Reece en stigande rädsla, en torrhet i sin hals. En del av honom undrade om han hade gjort ett grovt misstag. Men han vågade inte att visa det för de andra. Med Thor borta, var han deras ledare nu, och han behövde vara ett bra exempel. Han visste också att tänka på sina rädslor inte skulle göra honom något gott. Han behövde visa sig stark och fokuserad; han visste att rädsla bara skulle förhindra hans egenskaper.
Reeces hand kände efter någonstans att få grepp. Han sa till sig själv att glömma vad som låg nedan och koncentrera på det som komma skall. Bara ett steg i taget, sa han till sig själv. Det kändes bättre att tänka på det sättet. Reece fick ytterligare ett stöd till foten, och tog ett steg ner, sedan ytterligare ett, och han började komma in i en rytm. ”SE UPP!” skrek någon. Reece samlade sig själv när små stenar plötsligt regnade ner runt om honom, som studsade på hans huvud och axlar. Han kollade upp och såg en stor sten komma flygande ner; han duckade och missade den precis. ”Förlåt!” skrek O´Connor neråt. ”Lös sten!” Reeces hjärta slog när han kollade tillbaka ner och försökte hålla sig lugn. Han ville verkligen veta var botten var; han sträckte sig ner, tog tag i en liten sten som hade landat på hans axel, och kollade ner och kastade den. Han kollade, för att se om det gav ifrån sig ett ljud. Det gjorde det aldrig. Hans onda aning djupnade. Det fanns fortfarande ingen uppfattning om var kanjonen slutade.
Och med sina händer och fötter som redan skakade, så visste han inte om de kunde klara det. Reece svalde, alla sorters tankar som rusade genom hans hjärna fortsatte. Tänk om Krog hade haft rätt? Tänk om det inte fanns en botten? Tänk om detta var ett idiotiskt självmordsförsök? När Reece tog ytterligare ett steg, och ilade sig ner meter för meter, så hörde han plötsligt ljudet av skrapande sten, och någon som skrek. Det kom ett oväsen bredvid honom, och han kollade och såg Elden, som började falla, glida ner bredvid honom.
Reece sträckte instinktivt ut en hand, och klarade av att ta tag i Eldens handled när hon gled förbi. Som tur vad hade Reece ett fast tag om klippan med sin andra hand, och klarade av att hålla kvar hårt i Elden, som förhindrade honom från att glida hela vägen ner. Elden dinglade, och fick inget fäste. Elden var för stor och tung, och Reece kände att hans styrka började att försvinna. Indra kom fram, rusade ner snabbt, och sträckte sig ner och tog tag i Eldens andra handled. Elden försökte tafatt ta tag i något, men fick inget fäste. ”Jag får inte tag i något!” skrek Elden, med panik i sin röst. Han sparkade vilt, och Reece var rädd att han skulle förlora sitt eget grepp och falla ner med honom.
Han tänkte snabbt. Reece tänkte på repet och krokar som O´Connor hade visat honom innan de klättrade ner, ett redskap de hade använt när de hade klättrat över murar under erövring. Ifall den kommer till användning, hade O´Connor sagt. ”O’Connor, ditt rep!” skrek Reece. ”Kasta ner det!” Reece kollade upp och såg O´Connor dra repet från sin midja, luta sig bakåt och sätta in en krok i väggen. Han hängde i den med all sin makt, testade den flera gånger, och kastade sedan ner det. Repet dinglade förbi Reece. Det kunde inte ha kommit tidigare. Eldens halkiga handflator gled ur Reeces hand, och när han började falla bakåt, så sträckte sig Elden fram och tog tag i repet. Reece höll andan, och hoppades att det skulle hålla.
Det gjorde det. Elden drog sig sakta upp, tills han tillslut fick ett starkt fotfäste. Han stod på en kant, andades tungt och var tillbaka till sin balans igen. Han andades ut en tung suck av lättnad, och det gjorde även Reece, det hade varit för nära.
De klättrade och klättrade, tills Reece inte visste hur mycket tid som hade passerat. Himlen blev mörkare, och Reece droppade av svett trots kylan, och det kändes som om varje stund kunde vara hans sista. Hans händer och fötter skakade våldsamt, och ljudet av hans egna andetag fyllde hans öron. Han undrade hur mycket mer han skulle klara av. Han visste att om de inte kom till botten snart, så behövde de alla stanna och vila, speciellt eftersom att natten var på väg. Men problemet var att det fanns ingenstans att stanna och vila. Reece kunde inte hjälpa att undra, att om de blev för utmattade, att de bara började att falla, en i taget. Det kom ett högt ljud från stenar, och sedan en liten lavin, tonvis av stenar regnade ner, och landade på Reeces huvud, ansikte och ögon. Hans hjärta stannade när han hörde ett skrik, ett annorlunda denna gången, ett skrik mot döden.
I hörnet av hans öga såg han en kropp, flyga förbi honom, snabbare än vad han kunde inse. Reece sträckte ut sin hand för att ta tag i honom, men allt hände så snabbt. Allt han kunde göra var att se Krog, flaxa i luften, fallandes bakåt, rakt ner i inget.