Хроника Адама Бременского «Деяния епископов Гамбургской церкви» (около 1075 г.) завершает список основных письменных источников по эпохе викингов и содержит, как отмечает Харрисон, много ценной информации о событиях в Дании и о шведских династийных междоусобицах в середине XI в., но полна и весьма сомнительных сведений, к которым надо относиться с изрядной осторожностью[108]. В контексте данной главы важно отметить, что и этот хорошо известный источник не содержит материалов для вышеприведенных утверждений Петрухина. Короче, как видно из вышеприведённого, письменные источники по эпохе викингов не дают оснований для гипертрофированных выводов о скандинавской колонизации на южнобалтийском побережье. По поводу же таких источников, как эпическая поэма «Беовульф» и исландские саги Харрисон говорит, что современная шведская медиевистика рассматривает «Беовульфа» как сугубо литературное произведение, которое невозможно использовать в качестве исторического источника, а исландские саги – источник, отражающий скорее представление о специфике национального самосознания в норвежском и исландском обществах в позднее Средневековье, а не достоверный исторический материал. В частности, «Перечень Инглингов» – это построение учёных-книжников, не имеющее научного значения[109].
Возвращаясь к статье Петрухина, хочу обратить внимание на некоторую курьёзность её тона: «..обсуждался вопрос о возможности поисков истоков летописных варягов не собственно в Скандинавии, а на южном славянском побережье... Гиппиус подчёркивал безосновательность сближения племенного имени вагры с названием варяги...». Создаёт впечатление не научного обсуждения, а поисков компромисса в деловых переговорах: дескать, принимаем южнобалтийское побережье, но возьмите туда наших скандинавов, а вот на вагров мы не согласимся ни при каких условиях. Конечно, ведь если вагры «сблизятся» с варягами, то вся ветхая конструкция готицизма рухнет и погребёт под собой свое норманистское наследие.
Но готицизм – не наука, и методика, разработанная его представителями, также не носит научного характера, и время тут бессильно что-либо изменить.
Примечания:
42. Svennung J. Op. cit. S. 59.
43Nordström J. Goter och spanjorer. Till spanska goticismens historia // Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok. Stockholm, 1971–1972. S. 171-180; Svennung J. Op. cit. S 21-33.
44. Lindroth S. Göticismen // Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. B. VI. Malmö, 1961. S. 35-36.
45. Haslag J. Op. cit. S. 113-190; Svennung J. Op. cit. S. 62-67, 97-103.
46. Johannesson K. Gotisk renässans. Johannes och Olaus Magnus som politiker och historiker. Stockholm, 1982. S. 118; Svennung J. Op. cit. S. 7-10, 58-59.
47. Политические и правовые учения эпохи Возрождения и Реформации. С. 268-270; Latvakangas А. Op. cit. S. 95.
48. Johannesson K. Op. cit. S. 118.
49. Ibid. S. 118.
50. Nordman V.A. Die Wandalia des Albert Krantz. Helsinki, 1934. S. 11-26.
51. Latvakangas A. Op. cit. S. 95-98; Nordman V.A. Op. cit. S. 13-30, 58-59.
52Мыльников А.С. Картина славянского мира: взгляд из Восточной Европы. Этногенетические легенды, догадки, протогипотезы XVI – начала XVIII века. СПб., 1996. С. 95-96.
53. Там же. С. 97, 100, 155, 264.
54. Latvakangas A. Op. cit. S. 96-97; Olavus Petri. En Swensk cröneka. Uppsala, 1917. S. 33-35.
55. Johannesson K. Op. cit. S. 40, 80, 120-122, 134, 145; Nordström J. Johannes Magnus och den götiska romantiken. Akademiska föreläsningar 1929. Stockholm, 1975. S. 39, 133, 140, 159.
56. Nordström J. De yverbornes ö. Sextonhundratalsstudier. Stockholm, 1934. S. 98.
57. Johannesson K. Op. cit.; Lindroth S. Op. cit. S. 38; Nordström J. De yverbornes... S. 101; idem. Johannes Magnus... S. 5.
58. Johannesson K. Op. cit. S. 7.
59. Ibid. S. 20-23; Nordström J. Johannes Magnus... S. 20-21.
60. Westin G. Johannes Magnus och Miechovitas brevväxling om goternas ursprung // Kyrkohistorisk årsskrift. Fyrtionde årgången. Uppsala och Stockholm, 1949. S. 185-186.
61. Johannesson K. Op. cit. S. 25.
62. Ibid. S. 9; Latvakangas A. Op. cit. S. 99.
63. Latvakangas A. Op. cit. S. 98.
64. Johannesson K. Op. cit. S. 103.
65. Latvakangas A. Op. cit. S. 91-94.
66. Johannnesson K. Op. cit. S. 24-25.
67. Johannesson K. Op. cit. S. 277; Latvakangas A. Op. cit. S. 104-105.
68. Sahlgren J. Förord // Petri O. En Swensk cröneka. Uppsala, 1917. S. I-XI.
69. Ibid. S. V.
70. Latvakangas A. Op. cit. S. 96.
71. Petri O. Op. cit. S. 3. «Nw… skal man weta at i woro Swenska Cröneker finnes ganska lijten rettelse, huru här i rijkit haffuer tilstådt förra än Christendomen hijt kom, ty at woro förfädher haffua antingen lithit eller intit ther om scriffuit, hwar the och noghot scriffuit haffua, thå är thet förkommet med then scrifft som her foordomdags brukades i landet, then man nw kallar rwnebokstaffuer, Haffuer noghot warit scriffuit thå haffuer the wisseliga warit scriffuit met Rwnescrifft, ty at then Latiniska scrifften som man nw brukar, kom först hijt i landet med them som Christendomen hijt förde, Och när then Latiniska scriften vptooghs, thå med tijdhen förlagdes then andra, så förlagdes och alt thet som med them scrifft scriffuit war... Men ware nw ther om huru thet wara kan, hwad woro förfädher noghot scriffuit haffua med theres Rwnescrifft eller ey, thet är jw wist at til oss är ganska liten rettelse kommen, huru här i rijkit tilstodh förra än Christendomen hijtt kom, Och än thå at then Danska Cröneken mykit föregiffuer hwad fordomdags skal heetas i tesse try rijke skeedt wara, och reknar longt til baka… Ty at i Danmark haffuer warit samma feelet som när oss är, om gambla Historier, och ther wthoffuer seer man wel at allestedes sökies stoor ära och prijs, Ther fore är befruchtandes, at sanningen är icke framkommen altijdh, then doch aff Crönekoscrffuarenom mest achtas skulle… thet är wist, at i tesse try rijket, som och i mong annor land, haffuer warit groofft och oförståndight folk, the ther fögö achtat haffua thet som til godha sedher och skickeligheet hördt haffuer, Och begynte endeels thå först lära tocht och sedher, när the wordo Christne, Ther före kan man och fögho vndra ther vppå at the antingen litit eller och intit scriffuit haffua, Thet seer man wel at woro förfädher haffua hafft thet sätt som the Greker och Latiner hade med fabeler och poetiska dichter, så at när noghro merkelige män woro för handenne, the ther manligha gerningar och merkeligit bedrefft hade, om them dichtade the wijsor, Saghor, Rijm… och blomerade them med fabeler och förtekt ordh leggiandes them stora äro och prijs… Doch haffua the som först begynte scriffua Swenska och Danska Cröneker, taghit begynnelsen aff gammul rychte, wijsor och andra sådana blomerade dichter som i landena gonget haffuer, och ther epter haffua the scriffiuit, ty är thet och ganska owist om så skeedt är, eller ey. …Men epter thet wij Swenske inga gambla historier haffua som vissa äro, så haffue wij icke heller noghor beskeedh ther vppå, hwadan wort Swenska folk kommit är, och huru Swerige är först beseet wordet, Almenneliga historier gifua noogh före om Götha rijke, huru gammalt ther är, Men thet kan ingelunde wara förstondandes om the Göthar som här i Swerige äro, Ty the gamble Göthar (om the ellies så gamble äre som en part meena) the ther först Göthe kallades, haffua boodt ther nw är Vngern, eller och lenger bort, och skal nepligha noghot folk än thå haffua boodt här i Swerige, ty the haffua hafft thär theras säte icke mykit longt epter Noё floodh, så framt alt sant är som om them scriffuit ät, Och ther före kunna the icke haffua then tijd gått här vth aff wor land, wthan wore lijkare at någhre aff them hade med tijden kommet hijtt och boodt här, Doch är thet alt owist, och är ganska wildsamt, vthleeta thet som rettast är i så gammul ärende, och är för then skul better låta thet bestå, än noghot thet owist är föregiffua…».